Foto: Andreas L Eriksson

Snabb och ettrig är han, Heidar Geir Juliusson. Under tvåmålsspelet i slutet av träningen på Årsta har han sin vana trogen sprungit och sprungit, stört och irriterat, och förstås hotat framför mål. Att han är lite krasslig och på grund av det fick avbryta träningen dagen innan märks inte.
– It’s just a flu, förklarar Heidar med en något täppt röst. Tydligen inget som sänker den 19-årige islänningen.

När man ser dig på träningarna verkar det som om du ger allt i alla moment?
– Jag har alltid varit sån. Jag slåss för en plats i laget och jag vill spela varje match, varje minut. Skulle jag komma med i startelvan så slåss jag på nästa träning igen, för ingen är självskriven i startelvan.

Och det har gett visst resultat. Du fick göra ett inhopp i söndags, din första match på Söderstadion.
– Jag har aldrig spelat inför så stor publik tidigare, och jag var ganska nervös. Men när jag väl kom in på planen så släppte det. Det var väldigt kul, och jag gillade att spela på Söderstadion.

Du fick hoppa in som yttermittfältare, men det är väl helst i anfallet du vill spela?
– Just nu spelar det ingen roll, jag vill bara spela. Men med det system vi spelar är kantrollen väldigt offensiv. Jag kunde ha gjort mål om Paulinho passat mig (skratt). Men Paulinho är anfallare precis som jag, och jag hade nog också tagit skott om jag varit i hans läge.

Dagen efter spelade du med B-laget mot BP:s reserver. Vad tyckte du om den matchen?
– Det var ingen vidare plan. Vi kunde inte spela längs marken, bara i luften. Jag hade den bästa chansen i matchen men missade. Men det var ingen bra match, bara springa och kriga.

Och du blev utvisad…
– Jag tycker inte att det var rött kort, men okej, domaren visade ut mig och jag kan inte säga något om det. Det var två gula kort, och det andra gula fick jag efter en 50-50-boll.

Hur är det att vara i Hammarby, nu när du varit här i några månader?
– Det känns bra att spela här. Målet i cupmatchen mot IFK Malmö gav mig självförtroende. Jag tycker att jag spelade bra där, skapade mycket ytor åt Petter och Toni. Jag hade tre chanser och gjorde ett mål. Nu har jag inte spelat så mycket, men jag tycker att det gick bra för mig i matchen mot Örebro i vintras också, sedan blev jag ju skadad.

Som anfallare i Hammarby är man i högsta grad med i försvarsspelet. Det är ni som sätter den första pressen. Vad tycker du om det?
– För en forward är det bra. Det hjälper en att komma in i matchen, att jaga bollen och kämpa med motståndarnas försvarare. Det är mycket bättre än att bara stå och titta på, då kommer du aldrig in i matchen.

Vilken av de andra anfallarna passar du bäst ihop med?
– Det är svårt att säga, de är så olika, och alla är bra, men jag är bäst (skratt). Paulinho är mycket bra på avslut, Charlie är snabb, Toni är stark och Alagie är skicklig. Det spelar inte så stor roll vem av dem jag spelar med.

Och nu kommer du att fortsätta att kämpa?
– Självklart. Jag ska slita hårt, jag måste få spela.