Foto: Bildbyrån

Sedan 1990, utan en säsongs avvikelse, har hans namn funnits med i Hammarbys trupp. Nu kastar Mikael Hellström in handduken för gott. Totalt blev det exakt 300 seriematcher i Hammarbytröjan för “Hella”.
– Man kan kalla det för bra tajming, säger Hellström och flinar.
Egentligen skulle han spela säsongen ut, men det alternativet finns inte längre.
– Nej, som det är nu kan jag inte spela fotboll. Jag har smärtor även när jag inte spelar och det har hela tiden blivit värre. Speciellt på morgnarna. I fjol var smärtan hanterbar, men i år har det känts som att jag max klarar en halvlek. I dag kan jag få ont av att springa 50 meter till bussen, säger Hellström.
– Med facit i hand borde jag ha lagt av efter förra säsongen, fortsätter han.
Många supportrar att velat tacka av Hellström i en allsvensk match, något man nu går miste om.
– Jag hoppas och tror att det bli en avtackning på något annat sätt, säger “Hella”.
Och trots att han inte blir någon mer fotboll kommer Hellström att stanna med sina lagkamrater säsongen ut.
– Jag kommer bara vara där och om Anders eller Thom vill ha mig som en sporre för de andra killarna är jag redo.
Vad som händer efter karriären vet han inte riktigt ännu, men får han välja själv blir han på något sätt kvar inom sportens värld.
– Det kommer förmodligen inte att bli något mer med Hammarby, men behöver klubben någon hjälp med något punktuppdrag är jag intresserad. Tankarna om vad jag ska göra har snurrat under ett drygt års tid. Jag kommer nog pröva mig fram. Om jag inte ska ruttna totalt krävs det nog att yrket på något sätt har med idrott att göra. Inte nödvändigtvis fotboll, utan sport i allmänhet, säger Hellström.
En av Hammarbys genom alla tider största och mest lojala fotbollsspelare har tagit farväl.


“Hella” om sina fem största fotbollsögonblick

1. SM-guldet 2001
Det finns inget att jämföra med. Det finns två saker jag framförallt minns. Först och främst slutsignalen. Jag har täckt ut bollen över linjen och vandrar uppåt i väntan på en utspark när domaren blåser av. Det var en obeskrivlig känsla och när jag kommer fram till omklädningsrummet har jag bara shortsen kvar. Det andra jag minns är när vi togs emot på Medborgarplatsen. Då kände man att guldet lika mycket var fansens som vårt.
2. Avancemanget till Allsvenskan 1993 
När vi besegrar Vasalund och tar oss upp i Allsvenskan igen. Det var mitt tredje år i A-truppen och kändes väldigt stort då.
3. Kvalsegern mot Kalmar 1994
Det var en härlig känsla att betvinga Kalmar i kvalet och därmed behålla vår allsvenska plats. Att jag dessutom stänkte in en balja gjorde det bara bättre.
4. Den allsvenska säsongen 1998
Det gick väldigt bra för oss och mitt fotbollsliv fick en nytändning när jag skolades om till vänsterback.
5. Enda landskampen 1999
Vi mötte Jamaica på Råsunda och jag spelade vänsterback. I backlinjen spelade även Roland Nilsson, Pontus Kåmark och Patrik Andersson.  Vi vann med 2-1 och jag spelade hela matchen.

Hella om …

… bästa medspelaren: En som jag inte kan låta bli att nämna är Dan Sahlin. Det hade varit spännande att se hur bra han hade kunnat bli om han inte åkt på sina skador eller satsat på fotbollen tidigare. Sedan minns man spelare som Jensa Gustafson, Johan Hammarström och Leif Strandh. Under mina första år betydde Michael Andersson väldigt mycket.

… bästa motståndaren: Jag har mött många bra spelare, men Patrik Andersson under sina tidigare år hör till de bättre. “Nebo” Novakovic var en annan bra spelare. En spelare som jag alltid hade svårt för var “Lill-Tidan” Johansson (IFK Göteborg). Det kanske är lite otippat. Andra bra spelare är Roland Nilsson, Kim Källström och Fredrik Ljungberg, som jag hade en del duster med på min kant.

… sitt sista allsvenska mål: Det minns jag mycket väl. Det var på Parken mot Norrköping 1998 och jag bredsidade in bollen förbi Eddie Gustafsson.

… sina nej tack till proffslivet: Rennes ville ha mig 2002, men då skulle vi kvala till Champions League med Hammarby. Det var den avgörande faktorn till att jag tackade nej. Men Rennes bud kändes lite panikartat. Det var inte så mycket som lockade, även om det hade renderat en del pengar. Tidigare var skotska S:t Johnstone intresserade, men de ville ha mig på provspel. Det kändes aldrig intressant.

… om hur nära han var att lägga av i mitten av 90-talet: Jag kände att jag inte kom någon vart och funderade på vad jag ville göra i framtiden. Jag var väldigt nära att lägga av, men Göran Paulsson (dåvarande ordförande i Hammarby) lyckades övertala mig. Det är jag tacksam för i dag, annars hade jag aldrig fått uppleva 2001.

… omställningen till det vanliga livet: Enligt Christer Fursth var det bara skönt det första året, men sedan började det klia i benen igen. Så blir det säkert för mig med. Christer hade väl en lättare omställning eftersom han jobbade halvtid under slutet av sin karriär.

… vem som kan bli den nya Hella: “Sulan”, Micke Andersson och Pétur ligger ju bra till. Jag tror att det är viktigt att ha spelare med hjärta i klubben. Det behövs spelare som det skriker Bajen om. Jag hoppas att spelare som Björn, Erkan och Stoor kan ta den rollen med tiden.

 … att besöka Söderstadion i framtiden: Det hoppas jag att jag kommer göra mycket. Det vore trevligt med ett säsongskort i avskedspresent.