Ett bekant namn i Sundsvalls trupp är Hasse Bergh. Han beskrevs i stockholmspressen som norrlänningen som skulle till Stadion och Djurgården men fortsatte med tunnelbanan till Söderstadion och Hammarby.
– Riktigt så där gick det inte till, skrattar Hasse, men sant är att jag hade erbjudande från Djurgården, som då låg i division ett. Hammarby hörde också av sig och trots att deras bud var ekonomiskt sämre än DIF:s valde jag det. Eftersom jag ändå skulle flytta på mig var det mer lockande att gå till ett allsvenskat lag, så det sportsliga fick överväga det ekonomiska.
Hasse spelade två år i Hammarby. 1994 kvalspelade han för Bajen mot Kalmar och 1995 åkte laget ur Allsvenskan. Hasse gick då till Degerfors, två år senare till Helsingborg och efter ett halvår där, tillbaka till Stockholm, eller rättare Solna.
– Organisationsmässigt är AIK den bästa klubb jag har spelat i. Där fick jag också vara med om det fantastiska att spela i Champions League. Bara att få springa in på sådana arenor som Neu Camp och Wembley, där Arsenal fick spela sina CL-matcher är en enormt stor upplevele för en fotbollsspelare. Men gemensamt för alla de klubbar jag spelat i är det stora engagemanget som finns runt klubben. I Helsingborg var inte alltid engagemanget så positivit och det kunde bli riktigt otäck stämning på läktarna om inte publiken tyckte att vi spelade bra. Söder var speciellt. Jag jobbade i en spelbutik på Götgatan och lärde känna mycket folk där.
På Söderstadion behövde inte Hasse uppleva att få publiken emot sig. Han gjorde ett mycket bra första år och den andra säsongen började lika lovande. Så kom derbyt mot Djurgården på Råsunda. Hasse träffades av en djurgårdsfot i ansiktet så illa att han bröt käkbenet.

Vad betydde det här överfallet för resten av din karriär?
– Det var inget överfall även om djurgårdsspelaren kom väldigt sent in i situationen. Jag blev medvetslös redan i luften! Jag var helt borta från fotbollen i en månad men det tog faktiskt ytterligare två månader innan jag kände mig helt bra. Det tråkigaste minnet från den säsongen är ändå att vi åkte ur. Det är helt otroligt att vi gjorde det för Hammarby -95 är det bästa lag jag någonsin har spelat i.
Från den tiden finns bara Mikael Hellström kvar i Hammarby.
– Hella är en av de intelligentaste spelare jag har spelat med, påstår Hasse, och jag förstår inte, att han inte får spela på en mer framträdande plats i dagens Hammarby.

Nu är du tillbaka i Sundsvall. Är det stor skillnad mot att spela i Stockholm?
– Det är betydligt bättre träningsmöjligheter här uppe. Vi har inomhushallen samt en konstgräsplan som är uppvärmd hela året. Vinterträningen är definitivt bättre här! Inget Stadshagen här inte! Sämre är naturligtvis intresset kring fotbollen. Det är mycket större i Stockholm men vi hoppas mycket på att vår nya arena ska öka intresset här, liksom det faktum att GIF Sundsvall är ett stabilt och rutinerat lag. Vi är bra tränade och vi har en bred trupp. Alla vet sin roll i spelsystemet. GIF Sundsvall är ett bra lag och kan erbjuda bra fotboll.

Du är 32 år. Hur länge till orkar du hålla på?
– Jag har ett år kvar på kontraktet. Förra året var jag skadad hela säsongen men nu är jag frisk. Jag har faktiskt inte känt mig så fräsch och stark sedan -94.

Kan du tänka dig att bli tränare?
– Nej, det har jag inte funderat på. Jag har haft många tränare och sett mycket, men jag vet också vilket hårt klimat det är för dem, så det lockar mig inte.

Denna intervju finns att läsa i veckans matchprogram.