“Vi har en bra chans.” – Hammarbys tränare Anders Linderoth inför matchen mot Partizan Belgrad.

I tre dagar har jag av skakande nervositet sett fram emot Matchen. Åtta timmar innan match börjar jag förstå att mina senare dagars aktiviteter endast varit ett tidsfördriv i väntan på Matchen. Det här var inte bara en match. Det var nog den viktigaste hittills för Hammarby Fotboll. Om inte viktigast, så störst. Visst var SM-guldet stort. Oerhört stort. Men ibland känns det som om det var bara ett steg på vägen mot det här. Det är nu det det roliga kan börja, och vi vill så klart vara med. Tänk att få uppleva matcher mot europeiska storlag, såsom Bayern München (Bayern mot Bajen vore väl kul?), Manchester United eller Real Madrid. Just nu känns det dock som om vi måste vinna Champions League får att få vara med där nästa år, med tanke på vår placering i Allsvenskan.

Dock har jag hållt hoppet och humöret uppe, och visst kändes det ganska öppet innan matchen började. Det var en massa snack om hur bra fotboll det spelas i de gamla Jugoslaviska staterna, men deras ligor känns ändå som b-ligor i jämförelse med andra professionella ligor runt om i Europa. Partizan Belgrad tippades dock som favoriter, och man ska väl lita på experter? Å andra sidan klassar vissa mig som expert, och jag sade ju att Hammarby såg starka ut, speciellt efter matchen mot Sundsvall senast. Där visade man upp hög klass i alla delar av spelet.

Själv var jag på plats i Solna cirka en timme i förväg för att se den stora skaran Bajare som strömmade in till Solna och Råsunda. Så många bajare på samma plats har jag inte sett sen guldfirandet 2001, men visst hade vi hoppats på ännu fler. Tifot var vackert, som vanligt, och vädret var utmärkt, om än molnigt på sina håll. Ofta önskar jag att vi kunde ha en lite större arena än Söderstadion, så vi kunde få en inramning som denna. 19000 Hammarbyfans var på plats, och för första gången, så länge jag kan minnas, hade vi hemmamatch i Solna.

“Hammarbyklacken på motsatt sida skötte sig exemplariskt under matchen.” – Simon Bank, Aftonbladet.

Dock lyckades några av Partizan Belgrads fans förstöra lite av stämningen genom att kasta in rökbomber på plan. Vakter kallades till deras sida av läktaren och lyckades avstyra det hela tills vidare. Lite läskigt blev det när det blev lite väl brutalt åskådarna emellan. Jag tycker att vi i svensk fotboll kan vara glada för att vi uppträder civiliserat, trots alla rubriker om planerade slagsmål fans emellan. Jag kanske sagt det förr, men jag är väldigt glad över att jag är bajare, där alla (med några få undantag) beter sig som de bör på matcherna. En proffsig klubb bör även ha proffsiga fans, och det sköter vi oftast utmärkt. Hela Råsunda gungade av grönvita gubbar, och alla (nåja, nästan alla) sjöng med i sångerna.

Särskilt festligt blev det när vi visade att vi kunde göra mål i Champions League med en snygg balja av vår käre norrman Fredrik Winsnes. Efter Partizans kvitteringsmål blev det dock lite blekt i klacken ett tag, men vi kom igen, och visade upp vilken publik som är Sveriges bästa. Det måste känts skönt för Hammarby att höra det stöd som vi gav dom. Det var en annorlunda match, och lite annorlunda inramning. Men trots allt är jag nöjd med vår Champions League-insats. Vi visade att vi duger till i internationella sammanhang, och nästa steg är att vinna på bortaplan, i Belgrad. Jag kan tyvärr inte följa med på resan, men hoppas att ni som åker visar upp Hammarbys bästa sidor, så vi kan få ett gott rykte även ute i Europa. Dessutom hoppas jag ni hörs lika bra som vi gjorde på Råsunda. Killarna måste få allt stöd dom kan få.

En varm sommarkväll fick ett värdigt slut. Vi återvände, med viss möda, till Södermalm för att inta våra vanliga kvällssysselsättningar. För de flesta innebar det ölrundor längs Götgatan, och så även för mig. Det faktum att vi inte vann smältes snabbt, och alla var glada i hågen. Jag är nöjd med min första Champions League-match, trots att det inte kändes som en sådan, och jag hoppas så innerligt, att det inte var min sista i år.