Det ekar över generationsgränserna. Tydligt.
– Vi kan bli hur bra som helst, säger en knatte, Skall vi börja i Juventus?
– Jag vill vara Buffon i så fall och du bara måste vara Zlatan, slår den andra fast.
– Har dom nån back? I såna fall blir jag han, inser den tredje stolt.
Såhär i juletider kan vi kalla gossarna för Piff, Puff och Ferdinand, och det är egentligen ingen dum beskrivning alls.
För Piff, Puff och Ferdinand har varit i rutan nästan lika länge som det är sedan jag hörde mig själv och mina kompisar säga samma saker.
Vi lät likadant.
Fast vi skulle kanske börja i Åtvidaberg som var serieledare på den tiden.
Vår långe dribbelspecialist och vinthund Stefan skulle vara Ralf Edström, hans tekniska lillebrorsa Hassi skulle vara Roland Sandberg och vem jag skulle bli vet jag inte, annat än att det var en djävligt hårdför vänsterback med höger knä som klistrat i motståndarnas ljumskar. Eller vänster, varför knussla?
Men det sket sig, som så många fotbollsdrömmar.
Vilken djävla tur vi hade!

Om jag inte hade varit så dålig på fotboll när jag var liten, hade jag kanske inte pluggat där jag gjorde, träffat den pillemariska lilla tjejen (med en bakgrund som fotbollsknatta i ”Bälinges tjejer – finfina grejer”) som blev min fru, flyttat till Söder, fått en bajentokig dotter och en …i rakt nedstigande led…liten vänsterback (eller höger, varför knussla?) som det gör djääävligt ont att möta.
Om vi hade lyckats, hade vi hamnat i Italien till sist – “hela gänget ograverat” som vi brukade säga, efter att ha läst om GreNoLi i Buster.
Och då hade karriären varit över nu.

Man hade suttit där som expertkommentator i teve eller ägare av en liten vingård nånstans, med operationsstygn och utan brosk i knälederna. Kanske en buckla på hyllan, kanske några matchtröjor som man bytt till sig med Gert Müller och Staffan Tapper.
När jag tittar tillbaka, vill jag byta?
Näe.
Jag tror att jag drog ett längre strå. Och jag är inte ensam.
Fotbollen mognade långsamt, men stadigt. När vi väl tog mark i Bajenland.
Nu finns den liksom överallt.

Hade det varit lika roligt att stå på Söderstadions läktare med ett gäng proffsår bakom sig?
Hade jag överhuvudtaget varit där?
Jag vet vad jag har, men inte vad jag skulle ha fått.
Och det jag har kommer jag att kunna ha ganska länge framöver.
Hammarby.
Bajenandan.
Den där snabba blicken av samförstånd mellan två personer i Götgatsbacken när den grönvita halsduken skiner igenom.
Lyckoruset som lyfter kroppen över spärrarna och låter själen flyga högt, högt över tricken och Skanstullsbron på väg tillbaka till Söder efter en hemmavinst.

Och sen har jag mina fotbollsknattar: Piff, Puff, Ferdinand och sjutton andra små tjurar som kämpar och stångas för att någon skall lägga märke till hur bra just dom är på “traj-auten” och köra dem i en höskrinda till den stora stadion i Madrid.
Nån kommer säkert dit.
Men dom flesta får stanna här.
Alla har kul under tiden.
Och om trettio år kommer dom kanske att tycka att det var en bra deal, dom också.