Julkalenderns genomgång, där medlemsföreningar i Hammarby Idrottsförening presenterar sig, har nått den andra luckan med vilande medlemsföreningar. Här får vi alltså göra vårt bästa för att berätta om verksamheten i deras ställe. I dag samsas dragkamp, tyngdlyftning och brottning när vi tar en titt på vad dessa kraftkarlar ägnade sig åt – från föreningens barndom och ända fram till 1990-talet.

Redan tidigt började roddföreningens idrottsmän att bredda sig. Efter att bandysporten introducerats i landet 1895 spelade roddarna på Hammarby Sjö, med egentillverkade klubbor av eneträ och en puckliknande trätrissa. Året därpå anslöt hammarbyare som utövat friidrott vid Danvikstull till föreningen och deltog i tävlingar – kula, spjut, höjdsprång och löpning. Naturligt nog blev roddklubben ytterligare ett år senare flersektionsföreningen Hammarby IF. Den allra första idrotten vid sidan av rodden som Hammarby ställde upp och tävlade i förefaller dock ha varit dragkamp. Den 19 augusti 1894 anordnade AIK en tävling på dåtidens Svea lifgardes IP, nuvarande Gustaf Adolfsparken vid Karlaplan.

Snöpligt nog fick arrangerande Allmänna IK inte ihop fullt åttamannalag, men Djurgårdens IF deltog också. Medan Hammarby tidigare mött AIK i rodd och också samarrangerat roddtävlingar med den nybildade klubben, så blev detta tidernas första derby mot DIF. I blårändernas 100-årsbok berättas det om föreningssekreterare August Björkdahls upplevelse av premiärmatchen: Hammarbys lag var alla muskulösa deltagare som våra i utseende låg mycket efter. Genom denna nervositet blef följden att vårt lag förlorade första starten. De båda morgontidningarna, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, var dock oense om utfallet av returmatchen. DN menade att Hammarby vunnit även den medan SvD rapporterade om revansch för DIF.

Hammarby i ett bortaderby, dock något decennium senare och med klubbens brottare som utövare

Medan det aldrig var tal om en formell sektion för dragkampen, som allt mer tycks ha ingått i friidrottandet, så var tyngdlyftningen i allra högsta grad en sådan. Charles Meijer vann redan 1924 DM-guld i enarmslyft för fjäderviktare, och 1925 bildades sektionen efter att Atletklubben Herkules efter tio år på egna ben valt att istället ansluta till HIF.

Franske världsmästaren Charles Rigoulot med hustru hälsade 1929 på i ”Kanalplans” klubbhus, där han bjöd Hammarbys tyngdlyftare på tips kring både lyftteknik och träning (Hammarbys arkiv)

Tyngdlyftningen är en av de sektioner som kammat hem flest SM-tecken till Bajen. Meijer tog hem ett första svenskt mästerskap 1926 – det första av 18 SM-guld. HIF var inte minst framgångsrikt inom det enarmslyft som succesivt blev lika otidsenligt som stillastående längd- eller höjdhopp. Grenen var dock inte enkel att bemästra – rycket gjordes med den svagare armen och stöten med den starkaste. Meijers första guldvikt blev 227,5 kilo.

HIF drabbades av viss lyftarflykt och nästa grönvita SM-guld lät vänta på sig till 1964, då Erik ”Myggan” Uddebom bärgade två tungviktsguld i det i våra dagar mer välbekanta tvåarmslyftet, där hans 417,5 kilo tangerade det svenska rekordet. Under 1980- och 1990-talen inföll sedan en ny storhetstid för Bajen med sju SM-tecken i styrkelyft. Sex av dessa svarade Mats Forsberg för – efter att ha börjat hos rodden men ansetts för kort, och istället lockats till tyngdlyftningen. På hans meritlista finns också ett EM-silver, ett EM-brons och en sjundeplats i VM.

Sektionen för brottning var inledningsvis en avknoppning från tyngdlyftningen. Den första samlingen hölls den 18 september 1929 då intresserade ungdomar bjöds in till Hammarby IP, där brottarna fick låna boxningssektionens lokal uppe i klubbhusets vind. Samma år anordnade HIF också en kraftsportsgala med tävlingar i just de tre nämnda idrotterna. Brottningen fick efterhand förstärkning då skickliga utövare som fått jobb i huvudstaden anslöt. 1946 vann exempelvis skånske Malte Håkansson sektionens första SM-guld i flugviktens fria stil.

Hammarbys segrande lag i junior-DM, möjligen 1932

Mot slutet av 1940-talet tröt dock återväxten och man menade att ”ungdomen ej tycks vara så robust nu för tiden”. I början av 1950-talet fick Bajen rejäl förstärkning i ett par säsonger av Olle Anderberg, OS-guldmedaljör och av många sedd som svensk brottnings främste genom tiderna. Anderberg vann tre SM-guld för HIF. Verksamheten fortsatte att vara sammantvinnad med tyngdlyftningen, då båda flyttade från Gula Villan till Enskedehallen.

Brudarna då? Ptja, det övriga samhället avspeglade sig i den grönvita verksamheten. Först 1983 hittar vi Anette Cedergren och hennes tredjeplats i riksmästerskapen, i tyngdlyftningens längor. Och året därpå presenterade brottningen en kvartett unga nybörjartjejer i ett Hammarbyiten-reportage. Mer om tyngdlyftningen och brottningen i Bajen finns att läsa i denna Hammarbyiten-artikel. Båda sektionerna blev vilande i samband med ombildningen till alliansförening i slutet av 1990-talet.