Vi har just satt oss tillrätta för att kolla in uppvärmningen på Söderstadion när ett litet blont yrväder – sådär hundrafjorton centimeter solid Bajenentusiasm – flyger in på läktaren och upp på bänken framför oss. Han skriker “Baaajjjen” och gestrikulerar glatt och vilt. Som om han utmanar hela den otäcka Elfsborgstrupp som småjoggar framför oss på det nästan neongröna gräset. “Kom igen”, liksom. Pappa kommer några meter efter och slår sig ned brevid honom. Killen hoppar och skuttar. Snart dyker ännu en supporterknatte upp; litet längre, litet eftertänksam med små glasögon på näsan. Vi gissar av deras gester att grabbarna varit här någon gång tidigare, men inte särskilt många.

Någon kvart före “Just i dag är jag stark” dyker två andra gossar upp. De är nog också klart yngre än jag, men har öl med sig och sätter sig strax bakom oss. De har också varit här förut. Fler gånger än parvlarna framför oss.

När Kenta kommer igång och sången stiger till sitt sedvanliga crescendo, kryper grabb nummer ett upp i pappas famn. Liiiitet otäckt är det med alla de där öldoftande stora pojkarna och flickorna som står runtomkring. Grabb nummer två iakttar spektaklet under analytisk tystnad.

Så byter vi sång. Det tar kanske fyra sekunder innan glutt nummer två har hajat grejen och hänger på:

“Ooooweiii, Heja Hammarby”.

“Ooooweiii, Heja Hammarby”.

Och lillkillen stämmer in:

“Ooooweiii, Heja Hammarby”.

“Ooooweiii, Heja Haaaammarbyyy”.

Bajen börjar bra och spelare 12 är i högform. Ja, spelare 12 är i bättre form än någonsin i år och hatten av för alla som driver stämningen på detta sätt. (Hoppas för övrigt att fler än jag släppte en hundring i tifohinkarna denna soliga dag. Ni vet vad som väntar i Uppland).

Så börjar spelet kärva (är det maskrosor över hela mattan?) killarna framför oss sjunger fortfarande, men gossarna bakom oss börjar höras på allvar.

“Hansson, din feta djävel”, skriker den ene.

“Hansson, du är så ful… och fet”, lägger den andre till.

Spelet fortsätter att kärva. Jag och S skruvar på oss och jag säger någonting ironiskt om att man får dålig valuta för pengarna när allt spel pågår på den bortre planhalvan för att döva känslan av att Bajen faktiskt inte får grepp alls om läget. S uppskattar vare sig skämtet eller spelet.

Det gör inte heller gossarna bakom oss.

“Hansson din djävla hora!”, säger den ene och vidareutvecklar sedan sin teori: “Du är ju helt djävla… fan, vad ful DU ÄR”.

Matchen blir inte så värst mycket bättre och snart befinner vi oss i andra halvlek.

Faktum är att domaren – med mitt minimum av opartiskhet – inte gör en särdeles bra match.

Detta har inte heller undgått gossarna bakom oss som upprört gestrikulerar med sina ölmuggar när dagens (fjortonde?) nonchalerade Bajenfrisparksläge passerar. Min rygg blir blöt, men jag är tacksam för att jag inte sitter ett steg till vänster, ty där har just ett halvt ölglas spillts ut i desperat frustration.

Det är bakomvarande gosse nummer två som sammanfattar situationen med sedvanlig ackuratess.

“Hansson, förbannade fjolla, ditt djävla sprutluder”, vrålar han och jag nästan känner hans tonsiller mot min nacke.

“Sprutluder?”. Gossarna framför oss tittar upp och igenom mig. Mot de där stora rösterna som använder så konstiga ord. Är det osäkerhet jag ser i deras ögon? Är det rädsla? Nix. Nyfikenhet.

Jag och S fnissar för oss själva. Alltså: Vad skall man göra? Gråter gör man inte så lätt nuförtiden. Jag möter blicken från lillkille två och ler. Han hajar. Han är inte näst yngst på sektionen längre.

Då stämmer klacken upp: “Ut med domaren och in med Nalle Puh”.

Småkillarna framför oss ser på varandra.

“Det här hajar vi”, tycks dom säga till varandra. Och så upp på bänken.

Dom kan låten, dom kan mycket mer text än klacken använder, det handlar om att hela domarkadern skall bytas ut mot alla skogens djur. Man sympatiserar och man ler åt den litet fyndiga texten som visar att även dagisnivå kan vara underhållande.

“Sprutluder”, tjuter den mest vokale av våra bakomsittande fotbollsanalytiker igen. Han fick antagligen inte godkänt på dagiskursen i fyndighet. Men glinen framför oss bryr sig inte. Alls. Fler invektiv följer från bakre bänk, men glinen är i en annan groove nu.

Dom hoppar framför oss på bänken i solen på Söderstadion och gör precis detta: “Skit i tabellen, Bajen är bäst ändå”.

Jag har berört det här ämnet förut. Du vet att jag gillar känsloyttringar på läktaren och att jag tillhör “han skäller värre än han biter”-delen av fotbollspubliken. Men denna kväll förvandlas känsloyttringarna till tjatiga pajaserier. Det är inget snack om vilka två gossar som är de mer fotbollsintresserade och mogna av de fyra vi har haft runt oss. Jag skäms å bakre bänks vägnar och hoppas att vi ses igen på läktarna, grabbar!