Det finns matcher som kommer etsa sig fast från denna säsong. Djurgårdsderbyt på Söderstadion givetvis. Och inte bara för Mål-Mickes mål utan för att vi faktiskt vände matchen. Sen kommer man inte glömma när en del av de mer råa busarna i djurgårdsklacken liksom kom av sig och lugnade sig en smula.

Göteborgsmatchen sitter också fint. Det var så att man inte trodde det var sant att vi vann den matchen. Helt magiskt och overkligt. När vi satte 3-2-målet stod jag bara där och skrek och visste liksom inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag gick med ett fånigt leende på läpparna hela vägen hem.

Sen var det skit samma att Djurgården fick sitt SM-guld, det hade de ju grejat under alla omständigheter känns det som. Nu kunde vi för egen maskin ta oss till Royal League istället och det var inte dumt.

Det finns en match till som kommer dröja sig kvar och det var bortamatchen i Halmstad. Inte bara för det helt otroliga vädret, den vackra arenan, den trevliga kvällen innan (men varför hamnar vi alltid på 18 års discon?), utan för att det liksom var matchen som vände hela säsongen. Vi minns ju alla hur det var hela våren med missflyt, 20 skott utan ett mål och allt det där.
Men plötsligt där i Halmstad spelade vi boll på ett rakt, offensivt sätt. Erkan dominerade, Samba spelade bra och vi skulle bara vinna. Och den där känslan och glöden kom ju igen och höll, efter ett bottennapp, i sig i nio matcher. Det var grymt.

Visst finns det saker vi kunde gjort bättre, framför allt få hål på de där köttmurarna vissa lag tycker om att ställa upp. Och sen måste vi kunna slå lagen som sladdar i tabellen, för det har vi inte haft så där himla lätt för.
Men det känns ändå bra nu. Vintern är räddad. Ett litet nordiskt äventyr väntar. Det kommer rulla boll på Söderstadion i vinter. Fotboll ála bandy, med en trolig fotbollskaffe, långfillingar och applåder i lovika vantar.
Sämre har vi haft det. Ta mig tusan!