Silly Season har tagit en ovanligt silly vändning. Ödets neutronbomber har med riktad sprängverkan blåst ut vårt innermittfält samtidigt som marknaden inte vill att Runström – the hardest working guy on earth – skall spela i Hammarby längre.

En köttig uruguayan på mittfältet är naturligtvis ingen nackdel och vi tackar alla Thomas för det jobbet, men hur skall vi hantera anfallsfrågan efter Ruuney?

PFO på topp? Jo, Firma Furuseth och Zengin lyckades ju väl i Henkeborgsmatchens slutminuter så det vore väl ingen nackdel, kan tänka.

Pablo? Tja, vem glömmer de dubbla pytsarna mot Skansen för ett par år sedan? Men där har ju uppenbarligen idén om att skola in honom som mittfältare tagit skruv.

Samba? Kanske är det en inspirerad JogoBonito-man vi behöver däruppe, men enligt ihållande rykten krävs det ytterligare några års växthuseffekt för att vår dribbelelegant skall kunna överstegsfinta isbitar och glasspaket och ta sig in i startelvan.

En nyinköpt striker? Det vore ju någonting. Är Zlatan verkligen klar för Inter som det påstås?

Yeah, right.

Jag har en bättre lösning.

Den är inte uttänkt, den kommer ur hjärtat.

UPP MED SULAN PÅ TOPP.

Om jag har förstått saken rätt, är vår backhjälte på väg tillbaka från sina skador. Hög tid i så fall. Enligt intervjun här på hammarbufotboll.se funderar han över sin framtid efter att kontraktet har gått ut. Mellan raderna låter han inte riktigt lika…sugen…på att gå tillbaka till sin backkarriär.

Visst, alternativ saknas ju just inte på backpositionen. Den nervositet man tidigare kände när Fredrik Stoor fick bollen har ju ersatts av optimistisk förväntan – “vad skall grabben göra nu?”. David är spelbar. DubbelGurra likaså.

Men ett Bajen utan “Sulan”?

Skärp dig!

Alltså, verkligen: Skärp dig som bara fan!

“Sulan” är en hjälte.

“Sulan” har hjärta.

“Sulan” tar löpningen.

Och inte minst: “Sulan” vågar sig fram till klacken efter torsk mot Gefle hemma.

Nu måste jag skriva det igen: Glöm aldrig Gefle! (Vi gjorde visst det mot Henkeborg sist).

Men det finns ännu en anledning att inte glömma Gefle.

Den inträffar just minuterna efter slutsignalen, när Söderstadion sjuder av förakt för de grönvita statister som just torskat mot ett lag som inte borde ha varit någonting annat än en flammande julbock i protokollet.

Jag har beskrivit det förut: Känslorna svallar. Grottmänniskorna vrålar ut sitt hat. Jag och min dotter går tysta, med tårar i ögonen mot utgången. På vägen mot spelargången vänder “Sulan”, går ödmjukt och sorgset fram mot klacken och försöker få den att förstå; försöker få den att ge ett aldrig så litet erkännande till truppen. Han ställer sig rakryggat framför dem och tar sitt och lagets spott och spe, men vill ändå omedelbart börja vägen tillbaka i relationen igen.

På’t igen, liksom.

En sån kille vill vi ha på topp.

Kapitel två i sagan om Sultanen av Söderstadion: Backen som blev anfallare.

Konstigare saker har hänt. (“Salle” gjorde motsatt resa, varför skall det vara så djävla svårt att ta sig upp på returbiljetten?)

När jag intervjuade “Sulan” förra sommaren om hans tid som knatte, berättade han om hur han helst ville spela anfallare och avslutade det med ett “ehhh…och det vill jag fortfarande” – halvt på skämt, och mer än halvt på allvar. (Undrar du över matten i den meningen? Lösningen är enkel: “Sulan” ger alltid mer än 100%).

Kamrater!

Kampanjen har börjat.

Kom igen nu, Bajenland, jag vill höra sången på måndag:

UPP MED SULAN PÅ TOPP!