Jag är en förlorare! Jag hade nämligen den stora oturen att födas till Bajare. Platsen för min ankomst var Södra BB på Wollmar Yxkullsgatan och min fars första ord till mig var Heja Hammarby. Sedan var det kört.

Men är det verkligen otur att älska en klubb med förlorarstämpel?

Som fotbollsälskare har jag lagt mig till med favoritlag i de flesta av världens största ligor. Oftast har det handlat om att försöka hitta det lag som har mest gemensamt med Hammarby. Just i år är det väldigt tydligt att jag varit framgångsrik i mina val. West Ham håller på att ramla ur Premier League, Nantes är nära degradering i Frankrike och Parma är på väg mot nedflyttning i Italien. We are all the losers!

I amerikansk fotboll håller jag på Buffalo Bills. De tog sig till finalen (Superbowl) fyra år i rad, vilket är en fantastisk bedrift. Men… de förlorade alla finalerna. Istället för att bli hyllade för att de flera gånger blev tvåa av trettiofyra lag, blev de naturligtvis hånade av alla i det stora landet där bara ettan räknas.

Att jag fastnat för Real Madrid är bara ett undantag som bekräftar regeln. Och hur mycket tror ni jag bryr mig om huruvida Real blir tvåa eller trea i ligan i år, jämfört med hur mycket jag engagerar mig i nedflyttningsstriderna? Nej, just det. Att hålla på ett lag som nästan alltid vinner kan ju låta fantastiskt, men man kan faktiskt bli övermätt på segrar. Glädjen över den femtielfte ligatiteln kan knappast överträffa den som uppstår efter 104 års väntan. (Ja, jag vet att fotbollssektionen inte bildades 1897, men det låter bättre med 104 år.)

När andra klubbar vinner en titel står det högmodigt ”Vi är bäst!” på de t-shirts man låtit trycka upp. På en Bajen-tröja står det ”104 års lidande och kval – äntligen vann vi Lelles pokal”, vilket känns betydligt mer sympatiskt. Visst vet vi att Bajen är bäst, men inte på grund av resultaten, utan på grund av att vår kärlek är djupare och trognare just tack vare det lidande vi uthärdat under alla förluster.

”Segrar blir aldrig så stora som när man är van att förlora.” Det kan inte sägas bättre än i Jonas Karlssons låt på Bajen-plattan.

Att förlora och ändå resa sig och behålla hoppet om framtida segrar är stort. Hellre är jag en god förlorare än en dålig vinnare. Av motgångar lär man sig mer än av framgångar. Klarar man av att inte ge upp kommer man att belönas mångfalt av de framgångar som ändå kommer förr eller senare. ”Jag har väntat så länge på just den här dagen.” Hur mycket sötare smakar inte segern om man väntat och längtat efter den? ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst”, diktar Karin Boye.

Trogna och humoristiska är två av de vanligaste omdömena om Bajens fans. Jag minns de magra åren på 90-talet då Hammarby låg i botten av serietabellen, men i toppen av publikligan. Det skulle inte hända i det opportunistiska Djurgården. Och humorn och sorglösheten verkar ju bara bli större och starkare ju mer andra sjunger om att Hammarby inte kan vinna. Under en av SM-finalerna i bandy stod det klart att det skulle bli förlust igen – då kastade någon i Bajen-klacken in en fotboll på isen. En fotboll är knappast något man råkar ha med sig på en bandymatch. En planerad aktion för att visa att livet går vidare trots förlusterna och att hoppet lever. Hope for the best, expect the worst.

Visst är det patetiskt att förlora sju bandyfinaler av sju, men kanske inte så dumt ändå. Nu finns det ju fortfarande något kvar att kämpa för. Det har spekulerats om anledningen till handbollens vikande publiksiffror. Att seriematcherna blir betydelselösa, att Bajen är för överlägsna, att det inte är några derbyn – det kan stämma. Jag tror ändå att den stora orsaken är att Hammarby redan har vunnit. Visst borde alla Bajare komma till Eriksdalshallen och njuta av den sällsynta företeelsen med ett Hammarby-lag som är bäst, men det kanske är svårt att förena med bilden av Bajaren som underdog?

Apropå humor måste jag också passa på att nämna vad som sjöngs från läktarna på S: t James’ Park för inte så länge sedan. Newcastles fans hånade West Ham med att sjunga ”Going down, going down, going down” och West Hams fans svarade glatt med ”So are we, so are we, so are we”.

Förlorare har säkert roligare än de som ständigt vinner. Det svänger om Bajen och det ska svänga om livet. Likheterna mellan idrotten, supporterskapet och livet är många.

Att hålla på ett lag med förlorarstämpel är en bra skola för livet. En lärdom är att aldrig ta något för givet – det har Hammarbyare definitivt lärt sig. Kanske Bajare därmed är bättre älskare, eftersom de inte tar sin kärlekspartner för given. Beträffande mitt eget kärleksliv kan jag bara konstatera att jag har upplevt många säsonger i lägre divisioner och att jag i efterhand trots allt är tacksam för det. De få gånger jag har vunnit den finaste pokalen har varit så mycket mer värda och jag har aldrig tagit det för givet. Och om jag sedan förlorat pokalen som jag vunnit, så har jag ändå lyckats undgå den dåliga förlorarens bitterhet. Hoppet om att vinna igen slocknar aldrig.

Det kommer alltid en ny chans, både i livet och i sporten. Det kommer alltid en ny match, en ny säsong, en ny sport. Ända tills den store domaren blåser livets slutsignal gäller det att sträva vidare, i motgång och medgång, i glädje och sorg. Always look on the bright side of life. Att vara Bajare är att hoppas och att glädjas – och att inse att man haft tur som fötts till förlorare. Att vara förlorare är att vara vinnare. Jag är en vinnare och förlorare.