Mattias Neander Säsongskortsinnehavare, fritidsforskare. Född 1972, bosatt på Söder sen 1982 och Bajare sen 1992.

Den här krönikan skulle kunna bli VM i klyschor om att &#34en gång är ingen gång&#34 och sönder-analyserande av själva matchen. Jag ska försöka undvika det.

I stället tänkte jag utnyttja tillfället att uttrycka mitt terapi-arbete i
krönike-form.
Jag såg matchen på en tv i en ort några mil söder om stan. Jag, en kompis,
och min farsa åt middag och kollade på engelsk fotboll på canal + medan vi
väntade på matchen från Malmö.
Maten var god. Chelsea såg imponerande ut. Ääääh…

Vi bytte kanal vid ställningen 3-0 till MFF.
Vi torskade inte av en enda anledning och vi låg redan under, men jag tycker
det är konstigt att man byter ut truppens kanske snabbaste försvarare när
man ska gå ner på trebackslinje. Sen har jag själv inte alla fakta,
självklart. Sulan kanske var trött, eller hade ont någonstans? Han var iofs
inte bättre eller sämre än någon annan, men jag hade nog sett att vi
behållit all tillgänglig löpstyrka när man går ner på mindre folk i
backlinjen. Speciellt som det såg ut som om vi blev frånsprungna. Sen gjorde MFF en mycket bra match. Där börjar och slutar min reflektion över själva spelet. Jag undrar vad som händer mentalt med ett lag som gjort två mycket
övertygande matcher och sen viker ner sig undan för undan efter två mål i
baken? Jag vill påstå att det var en ganska jämn match fram till andra
målet, ungefär.

Första målet är viktigt i fotboll. Ännu viktigare är att kunna vända ett
underläge.
Vi har understundom spelat enormt fin fotboll i år, men den stora skillnaden
mot guld-säsongen 2001 är att då kändes ingen match förlorad förrän vid
underläge vid slutsignalen, om vi så hamnade i tvåmåls-underläge. Råsunda
undantaget, förstås.
Kan man inte kombinera det Linderothska oftast väl fungerande
passnings-orienterade anfallsspelet med Den Cratz:ska &#34vi mot
världen&#34-attityden? Eller måste det till gatlopp i pressen om tränar-byte
och dålig ekonomi för att det ska infinna sig?
Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas att den skam spelarna
förhoppningsvis kände, med all rätta, på söndagkvällen byts ut till grym
revanschlusta. Inte bara till nästa match, utan resten av säsongen. Jag
hoppas att när spelarna i fortsättningen blir grymt kamp-inriktade när någon
nämner orden &#34Malmö borta&#34 i omklädningsrummet.
Jag tror nämligen inte att det funkar att glömma och gå vidare. Jag tror man
måste bearbeta det, och i stället använda det som motivation för att det
aldrig ska inträffa igen.
Bearbetar man det inte över huvud taget är risken stor för nya kollapser vid
två måls underlägen i halvtid.

Jag kan inte undanhålla er en tanke som fick mig att småle, en mycket kort
stund, innan jag släckte lampan på måndagkvällen: Om MFF hade gjort 6 mål
under Bob Houghton-tiden hade MFF förmodligen fått straffträning dagen
efter. Man vinner inte med mer än ett mål i vissa tränares önske-världar… Det sista är givetvis inte sant. Men ibland verkar det så. Niklas Skoog blev inkallad till landslaget igår. Bra tajming. I natt tänker jag drömma om matcherna mot GIF Sundsvall och AIK. För vad som
hände i söndags förstår jag inte. Det är ingen idé att försöka. Det är bara revansch och kamp som gäller i fortsättningen. Och att laget
kommer överens om att ALDRIG vika ner sig igen.