Lasse &#34Lejdan&#34 Lejdeby Snart 25 år, bor nära Odenplan, studerar statsvetenskap, jobbar som elevassistent och är mittfältsmotor i nystartade korplaget Club Deportivo Universidad Catolica.

Det övriga fotbolls-Sverige verkar inte riktigt ha vaknat ur vinterdvalan. Landslaget är fortfarande grått och trist. Malmö går trögare än på länge. Helsingborg har klantat sig med pengar. Sen har vi omöjliga Djurgården. Med Sveriges bästa spelartrupp på papperet, de starkaste finansiärerna och en imponerande fjolårssäsong i bagaget gick självsäkre Zoran Lukic ut och sa att hans Djurgården skulle komma att leda allsvenskan från start till mål. Ett irriterande uttryck eftersom man då inte helt och hållet kunde avvisa det. Men ett lika skrattretande uttryck eftersom man redan då kunde se framför sig att det någon gång skulle rasa.

När Djurgården redan i fjärde omgången överraskande blev utmanövrerade av ett inte alls imponerande Örebro, som Hammarby tvålat till med en man mindre på plan, kom den sköna skadeglädjen. Och när man dagen efter rullade upp tidningen och läste vad Lukics vapendragare Sören Åkeby drämde till med var festen rejält på gång. &#34ÖSK är en fara för svensk fotboll&#34 rasade han efter förlusten och epitetet dålig förlorare låg väldigt nära till hands. Att ÖSK skulle vara en fara för Lukics planer vore en rimligare reaktion eftersom närkingarna faktiskt var det bästa laget på plan.
Den härliga allsvenskan fortsatte och älskade Bajen vägrar förlora. Gjorde sin sämsta match för säsongen mot Landskrona men fick ändå med sig tre poäng hem.

När det så var dags för hemmamöte mot Tom Prahls favorittippade men segstartade Malmö FF var optimismen fortfarande stor. Men oron fanns där. Med Mikkel Jensen, Alexander Östlund och Mikael Hellström skadade såg det inte riktigt lika stabilt ut som vi redan vant oss vid. Och när Markus Rosenberg retfullt rullade in ledningsbollen kändes det nya millenniets fina hemmafacit mot MFF något hotat. Men sen började kalaset. Daniel Majstorovic nitade Max med en armbåge och Kennedy kunde kvittera med sin andra straff för säsongen.
Sen blottade sig skåningarna totalt och skyltade tydligt med att de är inne i en kollektiv obalans. I pausen kommenterade Majstorovic straffen med orden &#34katastrof&#34 och &#34pojklagsnivå&#34 och glömde helt bort att han enligt regelboken inte ens borde fått vara kvar på plan över huvud taget. När Kennedy kapades bakifrån vid sitt friläge tidigare var den kale backen inte ens nära bollen och skulle givetvis belönats med ett rött kort. Det blev hörna utan att han ens rört bollen.

Under andra halvlek spelade Hammarby upp sig och jag kan inte minnas att de röd-vitrandiga himmelsblå ens var inne i Covics straffområde. Någonstans i andra halvlek utspelades ett par komiska minuter igen. Pojkarna i MFF-klacken, som tidigare gjort ett pinsamt försök att överrösta min lugna östra del av södra långsidan, blev fullkomligt rasande över något domslut och gjorde allt för att ta sig in på plan och visa musklerna. Deras vassa blickar var riktade mot domaren och svordomarna haglade. När de sedan i sin frustration lyckats få ner hela säkerhetsnätet och vägen fram var fri tystnade de snabbt och skyndade sig tillbaka till sina platser, rasade på varann och tappade takten. Samtidigt blev en ursinnig Tom Prahl uppvisad på läktaren och allt var stor underhållning för oss grönvita. Oron fanns inte kvar längre. På plan hade Hammarby återigen visat sig förfoga över en bred trupp där alla spelare förstått Linderoths visioner. Debutanten Elvis fixade ytterligare en straff åt Kennedy och segern var ett faktum. Efter en märklig match log jag stort när jag åkte hemåt på tunnelbanan. Jag kom att tänka på vad Tom Prahl sagt i intervjun i matchprogrammet. Han mindes tillbaka till säsongen 2000, då han var på besök med Halmstad. De låg under med 0-2, vände matchen till 4-2 och vann senare guldet. &#34En sån match skulle jag gärna se till att vi fick&#34 sa han hoppfullt. Vad han kanske hade förträngt var att han även då blev uppvisad på läktaren.
Det blåser i fotbollsverige. Men på toppen av allt detta står Hammarby med flest poäng och spelar bättre fotboll än på länge. Jag somnar gott den måndagkvällen.

Kvällen därpå slår jag på radion och underhållningen fortsätter. Det rapporteras att en limousine rullar in på Stockholms stadion. En limousine med en drottning och en prins inuti. Komiken når i höjden. Hade något liknande hänt när jag satt på Söderstadion i måndags hade jag fanimej gått därifrån. Hemska tanke.
Tack och lov att vi har våra egna kungligheter.
Kungligheter som kan spela fotboll.