Lasse “Lejdan” Lejdeby Snart 25 år, bor nära Odenplan, studerar statsvetenskap, jobbar som elevassistent och spås bli nystartade Club Deportivo Universidad Catolicas mittfältsmotor.

Det var slaskigt på trottoaren den dagen. Det mesta var trist och en lätt depression gjorde sig påmind. Ett isblock stort som en videoapparat kom fallande från takåsen fem våningar upp och man orkade inte ens bry sig om att kliva undan ordentligt. Gräsplaner och kulan i luften var långt borta och de grönvita drömmarna satt och frös i någon enslig vrå i skallen.

Lyckligtvis valde isblocket att landa en decimeter framför höger stortå och den dimmiga depressionen lättade av den ekande smällen.
Och vad tusan, årets uppsättning Hammarbyare såg vassare ut än på länge, tänkte jag. Rytterbros insats i Nackas Minne, technobrassen Elvis, Karl-Oskar Fjørtoft och hete Alexander Östlund gav förhoppningar och en längtan efter våren som fick hjärtat att dansa av rastlöshet. Och Kennedy. Den store frälsaren Kennedy kommer att blomma ännu starkare i år. Grönvit kärlek.

Optimismen och ölberusningen flödade då tre bussar med glada bajare skulle färga havet grönvitt och inta Eckeröhallen på Åland lördagen därpå. Pojkarna i TPS Åbo skulle bli en munsbit. Men dessvärre var det bara ölen som stod sig stark och hejdlös loppet ut och hela vägen hem till Söderstadion. Optimismen rann sakta bort i takt med att uddlösheten ute på plan blev mer och mer tydlig. Rytterbros första halvlek var galet förvirrad och de grönvita såg mest sömniga ut. Den enda farlighet Hammarby skapade var en dåligt slagen straff i slutskedet. Annars präglades matchen mest av en polsk domares visselpipa och passiva bajare.

Vore det inte för Max nickräddning, då en TPS-spelare hade nästan hela målet öppet, samt det faktum att TPS hade målsumpare av rang, skulle kanske allt sett annorlunda ut. Vid 0-1 i baken torde viljan vaknat hos fler än Salle och fler än Pablo kanske hade vågat sig in framför Åbo-målet.

Nu nickade man i stället lite fundersamt när någon på långsidan med trytande tålamod ropade “IN MED BÖRJE! IN MED BÖRJE!”. Man satt med krökt rygg och undrade hur det här ska se ut när motståndarna inte längre heter Vesa Heikinheimo och Jarno Auremaa utan Daniel Majstorovic och Peter Ijeh. Att Hammarby till slut segrade efter 13-12 på straffar gav bara en lättnadens suck. Det hela såg oväntat trögt ut.

Fast det här är väl bara den naturliga gången. Att förvänta sig storverk redan i februari, när snön fortfarande knarrar under fötterna, är bara onödigt. Någonting ligger och gror i Bajen. Det är ett faktum och det räcker. När så danske Mikkel Jensen kliver in i gänget, och en spelsugen nigerian med förflutet på Camp Nou plötsligt knackar på dörren och vill spela, börjar man faktiskt tro att herr Linderoth och värvningskommittén har något stort på gång.

Därmed kan det inte med säkerhet sägas att en läktarplats i Eckeröhallen i lördags var roligare än ett besök i fyllecellen i Mariehamn.