Hans-Olov “Hooo” Öberg P-64, Söderbo, kapitalförvaltare, hemsideskribent, deckarförfattare samt ledare för “High-Five” – Hammarby P-95:5.

Jo, jag vet att det var en fotbollsmatch i onsdags. Kropp och själ skakar fortfarande i takt med glädjehoppen på sektion L när vi – med en välgörande utsikt över den knäpptysta Östra läktaren – hyllade våra hjältar efter Segern.
Men det här handlar inte om det. Det handlar om Produkten Derbyt.
Ty i mina ögon var Derbyt den första försäljningen av Hammarby som produkt.
Man kommer faktiskt inte ifrån att plåtar för 500 bagis är någonting annat än en vanlig fotbollsmatch. Om man inte är fysiskt eller emotionellt beroende av att se alla matcher på Söderstadion har man en möjlighet att köpa de ovanligt högt prissatta biljetterna och en möjlighet att avstå och i stället se någonting annat.
När vår marknadsavdelning sätter ett pris på 500 krisch säger dom mellan raderna:
“Detta är stor underhållning – en är faktiskt värd lika mycket som en plåt till Destinys Child på Globen dagen innan derbyt eller varför inte fyra biljetter till StarWars-premiären dagen efter derbyt. Men eftersom vår produkt är bättre, vill vi att du kommer hit. Haaaammaaarbyyyy!!!”

Här kommer denna krönikas enda riktigt allvarliga konstaterande: Hammarby tar ett stort ansvar när de skickar upp priserna på de här nivåerna. Och om spelarna inte tar sitt ansvar; om de inte ger allt och litet till och levererar just den seger vi vill ha – är de i princip medskyldiga till bedrägeri. (Åsikterna är krönikörens egna och skall verkligen i detta fall inte lira med marknadsavdelningens, bör jag understryka, om du missade den inledande friskrivningen.)
Möjligen är jag diskvalificerad för denna produktanalys, eftersom jag tillhör kategorin beroende. Men jag har faktiskt gjort en djupstudie av underhållningsalternativen och – i hemsidans läsares tjänst – tagit mig till såväl Destinys Child som StarWarspremiären. Och, som sagt…jag bevittnade även Derbytriumfen.

Vad förväntar jag mig av min underhållning?
Schysst utsikt över spektaklet
En trivsam miljö
Fungerande popcorn och öl-försäljning
Säkerhet.
God underhållning

Vad fick jag?
Utsikten är lättanalyserad. Att skaffa plåtar till Söderstadion är svårare än att få plats på bion eller Globen. Inget snack om det. Men jag lyckades ändå få plats på Sektion L denna gång. På Globen satt jag ganska högt upp men med finfin utsikt över scenen och på bion var det långt bak, mitt i precis som jag ville. Så långt är matchen oavgjord.
Miljön? Globen är som den är. Jag och vänsterbacken i P-95-5 och femtontusen tonårstjejer, samt deras pappor eller pojkvänner. Bion var väldigt blandad – Star Wars har en fanclub som inte är lika homogen som Bajens fans. Söderstadion vinner lätt matchen. Även om jag var tvungen att dra på min lilla vänsterback ett underställ för att han inte skulle bli förkyld.
Fungerade försäljningen? Alla plejsen har lärt sig. Men faktum är att smartnessen i att köpa det man behöver under föreställningen redan innan det börjar fungerar bäst på Söderstadion som återigen vinner på poäng.
Säkerheten var mycket på tapeten före derbyt. Vi slapp visitation på vägen in till bion. Vi blev snabbkollade vid entrén till Globen och vi blev muddrade – till vänsterbackens förtjusning – på vägen in i Templet…förlåt Söderstadion. På vägen hem var det väldigt mycket stökigare kvällen efter Globenkonserten än efter derbyt. Och känslan av sympati när polisen dök upp för att ringa in Djurgårdenklacken i sina vita hjälmar var onekligen rätt stor. “Rise, Lord Darth Thunell and thank you for the Stormtroupers”. Typ.

Underhållningen sen …
När man går på Destinys Child vet man onekligen vad man får. Låt oss mansgrisigt konstatera att Beyonce har större rumpa än självaste Ibrahim Ba och att hon sjunger bättre och rör den mer taktfast. Trion levererade en enda stor hitparad, dessutom. Det var en stark prestation för den som tillhör fankretsen, helt klart. Och i den avslutande kavalkaskaden lyckades man till och med åstadkomma en sorts tifoliknande fyrverkeri över publiken (inte tvärtom!) som brandmyndigheterna aldrig skulle låta vår klack stå som avsändare för.
I StarWarsfallet var det litet samma sak. Man har sett film 4-6 och de bägge föregångarna, så situationen är litet konstig. Ungefär som att se sista kvarten av första halvlek efter att ett matchresultat blivit känt. Men visst. Med en sådan laguppställning kan ju inte George Lucas misslyckas – och nog är Chewbacca litet lik Max von Schlebrügge? Waoooooh! som vänsterbackarna brukar vråla innan de går upp i hyperspace.
Hur var det då med underhållningen på Söderstadion?

Ärligt talat. Efter första halvlek undrade jag: Varför pröjsade vi för våra biljetter? Bajens spel klingade som värsta falsksången och koreografimissarna var legio. Men efter andra halvlek kan jag bara konstatera med en av mina anonyma bänkgrannar ”Fyfan, efter en sån här match kan dom göra skitmatcher i ett år framåt. Jag tänker ändå alltid komma tillbaka. Fyfaaaan vad skönt!” Ty i bajens spel i andra halvlek fanns inget av det förutsägbara i Destinys dans och sång, inget wailande på domaren – bara full fart framåt som jediriddare i högform med Pétur Skywalker på nick och C3Pinones-Arce och R2PFO och prisjägaren Micke “Tunnla Fat” Andersson. Djurgården påminde mest om dom där små teddybjörnarna i film två, eller tre eller om jag egentligen menar fem eller sex.
Och…jag kan ha tagit fel, men var det inte Anders Linderoth som sågs hjula längs Arenagången efter matchen, vrålande Destinys Childs monsterhit: “I’m a survivor, I’m a survivor…”?