Det har kanske bara varit en tidsfråga svår att inse. För när nu Mikael Hellström definitivt ger oss beskedet att han lägger skorna på hyllan känns det som en, om än smärre, chock. Man hade visserligen aldrig på allvar trott att han skulle kunna komma tillbaka som en dominant, men minns ändå hur han var fast besluten om att göra 300 A-lagsmatcher i grönvitt.

Det låter som en omöjlighet – Hella lämnar Hammarby. Och visst är det omöjligt, för legender lämnar aldrig oss som lever för Hammarby. Särskilt inte legender som varit med om allt det där vi varit med om; från det gamla Bajen genom uppsving och bolagisering och kupper till en position som ett nytt etablerat topplag. Det är annorlunda tider nu, med förväntningar om guld och spel ute i Europa och en poäng i högsta serien känns ibland som ett nederlag. Lite främmande kan det fortfarande kännas och visst längtar man i vissa stunder tillbaks till tiden då en tvåpoängare var klackarna i taket. I dag ryker det sista av den tiden.

För två år sedan, när det började knaka som mest i herr Hammarby, skrev jag en krönika, kanske i terapisyfte. Den slutade med en stilla uppmaning om en hyllning. Nu är det allvar.
Krönikan “En hyllning till Mikael Hellström” hittar du här.