Efter år av väntan, bitvis upprördhet samt en stillsam optimism som blandats med kryddkorn av förtvivlan, kom en kallelse om en presskonferens i Stadshuset. Vaaoo, äntligen stod politikerna bakom ett förslag om ett nytt Söderstadion.

Leif &#34Myran&#34 Ekstig Före detta Hammarbyspelare och numera sportjournalist. Har skrivit &#34Nacka – ett liv utan gränser&#34. Styrelseledamot i Stockholms Fotbollförbund i 21 år.

Problemen var bara två till antalet: För det första är egentligen utrymmet för en global nationalarena inte tillräckligt, och för det andra är betänketiden minimal. Och det är Svenska Fotbollförbundet som ska fatta beslut – detta förbund vars ledning mest varit sysselsatt med dam-VM.
Utgångsläget är onekligen märkligt, i ett läge där Svenska Fotbollförbundet borde jobba för högtryck och sammansvetsat ägna sig åt frågan om var man vill placera fotbollens nya nationalarena, har styrelse och förbundsanställda varit synnerligen splittrade – anledningen därtill stavas damfotbolls-VM.

Nyckelfigurerna har varit på andra sidan Atlanten, och har nu tidspress för att komma fram till ett klokt beslut innan den 28 oktober.
Jag tror inte Lars-Åke Lagrell och hans gäng kommer på att de ska säga nej. Alltså att de ska säga nej till den föreslagna placeringen ned mot Sofielundsplan, längs Nynäsvägen. Däremot är det tveksamt om de är tillräckligt initierade för att känna till att det faktiskt finns andra ytor, inne i själva Slakthusområdet, som skulle passa bättre.
Stockholms stads politiker vill få ut så mycket som möjligt av sin tänkta investering på 2,6 miljarder kronor. Därför vill man kunna sammanlänka fotbollen med andra idrottsliga evenemang – typ speedway, bandy och friidrott – samt glädja näringsliv och konsertarrangörer.

Problemet är bara att utrymmet – inne i det skogsparti där en annan under tidig skolålder gjorde sig i ordning för cykelspeedway runt Ödledammarna – inte räcker till. För att få plats med riktiga löparbanor skulle friidrottens aktörer behöva springa u-n-d-e-r läktaren. Och sådant duger ju inte.
Inomhus-friidrott skulle få plats, inte den naturliga utomhus-friidrotten.
Annika Billström säger att ”vi har lagt fram det här förslaget, nu ska det bli intressant att få ta del av reaktionerna”. Redan dagen efter den uppmärksammade presskonferensen kom bitska kommentarer mot den märkliga friidrottssatsningen.
Men om nu politikerna vidhåller kravet på att den nya superarenan ska kunna bjuda även på friidrott, så finns det bara en sak att göra. Nämligen att plocka fram och damma av den utredning som föreslog ett nytt Söderstadion inne i själva slakthusområdet.

Alltså en bit längre bort från Nynäsvägen, på ett industriområde så stort att den framtagna arenan, vars publika kapacité blir ända upp till 50000 åskådare, även kan inrymma friidrott.
Om politiker och inblandade intressenter blir överens om detta steg återstår nästa. Vi ska komma ihåg att stadens styrande kräver att den nya arenan nyttjas inte bara av ett stockholmskt storlag, utan två.
Djurgården tror visserligen på ett tioårigt avtal mellan klubben och Stockholms stad. Stadion skulle rustas upp för 50 miljoner kronor, och få stolar med ryggstöd för att uppfylla Uefas gällande krav för en internationell cuparena.
Men detta förslag bromsas nu, sedan puzzelbitarna om &#34nya Söderstadion&#34 släppts fram. Och därmed kommer Djurgården snart tillbaka i ett diskussionsläge gällande arenadelning med Hammarby.

Om jag inte minns fel blev det kris i Djurgårdens styrelse för ett antal år sedan just i den här frågan. Fansen sade ifrån, styrelsen kom i onåd.
På senare år har Djurgården varit inne på tanken att tillsammans med AIK ta över Råsunda. En sådan tanke skulle nog politikerna i Solna jubla åt – ty självfallet vill Solna förbli nationalarenans hemstad.
Mark finns ju, det är bara att bygga om Råsunda. Då det verkar som om pengarna finns i Solna stad talar mycket för en maktkamp mellan Solna och Stockholm.
I Stockholm är redan slantarna räknade och framplockade. Fotbollsfolket har nu en knapp vecka på sig för att enas kring någonting som skapat oenighet i årtionden.
Jag vill i det här sammanhanget påpeka att Stockholms stads idrottsförvaltning i åratal ägnat sig åt att plocka fram nya förslag. Låt mig hastigt få gå igenom propositioner som förkastats:
* En ny nationalarena på Årstafältet.
* Söderstadion ombyggd på samma plats, med gräsmattan nedsänkt ordentligt.
* Slakthusområdets södra del.
* Södra Hammarby-hamnen, nere vid bron. Ett mycket bra alternativ när det var aktuellt.
* Kristinebergs IP. Ett tämligen neutralt område för både hammarbyare och djurgårdare.
* Långholmen. Ett hastigt förslag som bara blixtrade till hos några nytänkare.
* Älvsjö. Under en period var det högaktuellt att satsa på marken vid Älvsjö IP. Där skulle en storarena kunna byggas, och p-utrymmen fanns ju redan vid Mässan.

Egentligen känns det märkligt att Johanneshovsområdet så ofta kommer tillbaka som tänkt idrottslig mark. Jag minns hur det var i början på 80-talet, då jag satt som fotbollens representant i en utredning om en ny inomhushall på &#34Hovets&#34 område. Vad arbetsgruppen kom fram till var en mindre hall, där många medelstora sporter skulle kunna hålla till. Men korridormyglet, från främst representanter för den där sporten med en platt gummitrissa, gjorde att framtagna beslut plötsligt inte gällde. Istället växte Globen fram. Framtagna utredningar gällde inte längre.
Så var det med den saken.