Vissa hävdar att de föddes till bajare. Det må så vara. För mig var det inte
så. Förutsättningarna för mig var, milt sagt, annorlunda.

Mattias Neander Säsongskortsinnehavare, fritidsforskare. Född 1972, bosatt på Söder sen 1982 och Bajare sen 1992.

Jag föddes en januari-lördag 1972 på Karolinska Sjukhuset. Mamma växte upp i
Solna, i och för sig ointresserad av fotboll, men är hon något så är hon
AIK:are. Min pappa är från Malmö och har tydliga sympatier åt det ljusblå
hållet. Pappa hade dessutom en kompis som såg till att jag som bebis blev
inskriven som medlem i MFF.

Till råga på allt levde jag i Upplands Väsby tills jag var tio år. Jag var
MFF:are och det som mest under en period när laget var uppe i
Europacup-final. Det enda svenska lag som lyckats med det.

När jag som tioåring flyttade till Söder var detta med MFF ganska djupt
rotat i mig. Farsans kompis hade sett till att jag på sommarlov kunde kika
på träningar i Malmö och få autografer, matchtröjor och klistermärken i en
jämn ström. Min enda kontakt med laget i övrigt var att någon gång gå och
titta på dem när de mötte AIK på Råsunda. Däremellan fick jag läsa
sportsidor i kvällstidningarna.

Mina söderkompisar var till största delen hammarbyare men då det gick
avsevärt mycket sämre för Hammarby, och jag dessutom hade lite
utanförskapskänslor som inflyttad och den ende killen med handikapp på
skolan, var MFF något jag höll fast vid på rent trots under resten av
grundskolan, tror jag.

När jag började gymnasiet hösten 1988 hände det stegvis avgörande saker som
förde med sig att jag i dag är hammarbyare. För det första var vi bara tre
pojkar i den klass på humanistisk linje som jag gick. De andra två var
hammarbyare. Vi tre killar i en klass som i övrigt bestod av tjejer blev
väldigt tighta kompisar. Eftersom MFF spelade sina hemmamatcher c:a 60 mil
hemifrån, blev mina besök på Hammarbys hemmamatcher allt vanligare i mina
nyfunna vänners sällskap. Hammarby utvecklades till mitt “andra” favoritlag.

När MFF i början på 90-talet återanställde Bob Houghton som tränare var det
ett hårt slag för min relation till MFF. Houghton förvandlade ett i och för sig
redan systemspelande lag, för all del med profiler som Dahlin och Thern, till
ett långsparkande primitivt lag med flyktande stjärnor som ingen kunde vara
stolt över att hålla på. Speciellt inte en tonårig stockholmare som såg
laget en gång om året. På sin höjd.

Jag började i denna veva spela innebandy i ett lag där det fanns några
bajare. Fick också kontakt med andra fotbollsfans på handikappläktaren, där
jag brukar hålla till, och med dem växte en utökad social gemenskap kring
Bajen fram vid mina Söderstadion-besök.

Så kom då Sören Cratz till Söderstadion för första gången som tränare den
30/8 1992. Det Degerfors han senare skulle leda till Allsvenskan torskade
STORT mot våra grönvita favoriter. Jag räknar det fortfarande som en av mina
tre största emotionella upplevelser på Söderstadion. 1-1 i paus, 6-1 vid
full tid. Det är svårt att beskriva de ruskänslor jag hade när slutsignalen
gick. Ruskänslor jag aldrig hade varit i närheten av i det förhållande jag
hade haft till MFF på avstånd.

En del “ortodoxa” hammarbyare kanske fnyser åt min historia, eftersom jag
inte är “född” till hammarbyare. Det kan jag ta. Dom kan i alla fall inte ta
ifrån mig MIN stolthet i att kalla mig för hammarbyare. Och det är deras
problem om de inte inser att visst, det är fint att födas till hammarbyare,
men kanske lika stort, eller större, att från en annan utgångspunkt välja
att bli det.