Hans-Olov “Hooo” Öberg P-64, Söderbo, kapitalförvaltare, hemsideskribent, deckarförfattare samt ledare för “High-Five” – Hammarby P-95:5.

När portarna öppnas till Söderstadion den 17 oktober 2005 är månen full. Jag känner det redan när jag går igenom spärren; den rastlösa energin som pumpar runt i kroppen avslöjar det stora klotet som hänger lågt i luften alldeles mellan Östra och Norra långt innan jag ser det.
Det händer grejor med folk när det är fullmåne. Fråga på akuten eller hos polisen. Eller i kyrkorna. Ett arv från den tid när vi alla var amöbor? Man vet aldrig.

Men det är verkligen magi i luften några minuter senare när spelarna gör entré för uppvärmningen. Västra är fortfarande tom när först Jeffrey, Max, PFO och så småningom Sulan rusar in över planen och fram till klacken. Resten av laget följer.
Är det månen? Man kan inte så noga veta. Men nog är det någonting i luften. Kylan spelar ingen roll längre, den stämning som sprids på stadion när fler anländer värmer mer än något fleeceunderställ.

Spelarna verkar sammanbitna inför matchen. Ovanligt sammanbitna. Det är saker på spel i kväll och alla känner det.
“Kämpa Hammarby” skanderar klacken. Egentligen behövs det inte, för man ser Max bekymrade rynka mellan ögonbrynen på åtminstone trettiosju meters avstånd. Sulans kroppshållning, Petters korta steg – allt talar samma språk. Den normalt så lekfulla uppvärmningen sker under relativ tystnad.
Och matchen utbryter.

Göteborg är statister den första halvleken. Välmenande, men utan meningsfullt bollinnehav.
Bajen har lärt läxan från den 26 juni och grisar ned mittfältet. Powerplay, heter det på hockeyspråk. Vi är fler än dom. Till och med eleganten Jeffrey har varit hemma och spanat in vildsvinsjakt på DVD; hukande och aggressivt förföljer han sin kantmotståndare, erövrar flera bollar. Jensen är stadig i mitten bredvid Max.
Runa cirkelandas med spända kinder och är överallt.
Petter…säger bara det. Vilja.
Max slår in ettan.
Motståndarna kvitterar. Snyggt, men på det hela taget Helt Oförtjänt.

Månen spelar mig ett spratt, jag hallucinerar plötsligt att linjedomaren på norra är en avdankad balettdansör. Han sprätter längs långsidan i en tuppig dans viftar servilt med sin lilla vimpel och….går han inte litet väl långt upp i ryggen på inkastaren varje gång? Otäckt att se.

Ny halvlek. Det är Hammarbys match. Vi har mittfältet, vi har chanserna, det är fysiskt och det är spelglädje och det är Bajen i hundratio. Och det är sista kvarten öka takten Tida … helvete!
Och det är väldigt väldigt väldigt oförtjänt.
Och jag vänder mig till C och säger att jag minns när vi gjorde två mål de sista tio minuterna i en match för ett par år sedan och C tittar medlidsamt på mig och påminner om att det var Dede som gjorde bägge.
Och sedan bryter det lös.

Månen hänger nu halvvägs mellan strålkastarna över Östra och det är djävligt snyggt alltsammans. Symmetri. Vad tänker Mickel när han gör en spagat så att fötterna är…från min plats ser det ut som fyra meter och tretton centimeter isär…och bollen går bakåt mot Petter. Hur är han skapt som får för sig att det skall funka.
Och det funkar.
Och Petter är inte glad. Han är bara Petter – 110% vinnarskalle och kartar iväg med myntspringor under ögonbrynen och bollen under armen till mittcirkeln.
Petter är, det ser jag tydligt nu, han är alldeles mångalen.

Och sedan är det dags igen. Månen har stannat. Den vill inte missa något av denna härliga krigsscen och efter Haris löjeväckande begåvade inskär till Petter som, osäkert hur, får in bollen på Samba samtidigt som han själv får en mittback vid fjärde nackkotan och går i däck, exploderar Söderstadion.
Månen ler. Jag ser det tydligt. Och den hänger kvar, glöder ömsint över Söderbröder och där kommer tårarna från HellaHyllningen igen när det är tjugo sekunders övertid och domaren vägrar blåsa men who bloody cares för vi tar det här.
Och jag minns alldeles tydligt att jag inte såg någon fullmåne över Söderstadion den 26 juni.