Solen gassar från klarblå himmel. Fukten hänger tung i luften. Svalorna skriker i skyn. Alla skyltar runt den frodiga gräsplanen är på italienska. Runtom oss står åtta tioåriga Hammarbykillar i sina nya matchställ från Kappa och på planen står ytterligare sju med fjärilar i magen och ett bestämt uttryck i ansiktet. På andra planhalvan –Svartgula knattar från Italienska A.S.A.R Riccione. De ser både roade och spända ut. “Guarda! tutti e bionda” väser någon till den italienske tränaren. Han är inte klädd i kostym, noterar jag.



Vad har det här med Hammarbys A-lag att göra? Allt, hoppas jag. För det kan vara just denna sommar som några knattars yrkesval tog en avgörande vändning – från polis och brandman till fotbollsproffs i Hammarby.
Ett knatteläger för tioåringar i Italien, hur får man en sådan idé? Ja, sagan om “High-Five” – Hammarby P95-5 börjar egentligen våren 2000 när grabbarna just fyllt fem och några riktigt ambitiösa föräldrar drog igång en ovanligt tidig knatteverksamhet. ”Klart att grabben skall hänga på” tänkte jag, som mindes de unga slyngelårens sociala handikapp – att spela fiol i stället för att träna med Skultuna IS – bara alltför väl. Laget utvecklades, flera spelare tillkom och efter ett par år tränade trettiotvå killar två gånger i veckan i verksamheten. Då bestämde sig ledarna för att dela gruppen och själva gå vidare med de tjugo mest flyfotade grabbarna, de med bollen som huvudkudde, klippet i steget och vinnarskallen ständigt på topp. Kvar blev ett dussin förvirrade killar, en välmenande alldeles nyrekryterad tränare och undertecknad tvingades kliva in på planen och i den grönvita overallen. Ett lätt steg att ta, faktiskt.

Men detta är ju Bajen, och i Bajen får även killar som ibland vill rita dinosaurier i gruset plats. Åtminstone tills de har bestämt sig för vad de helst gör på träningarna – ritar eller kickar boll.
Väntelistan var lång, att fylla träningsgruppen med ytterligare killar var inga problem och plötsligt var vi över tjugo grabbar och minst fyra, ibland sex, intresserade tränarföräldrar. Idén var redan från början att skapa ett lag där alla former av begåvningar kunde samsas, storstjärnor och stolpskott, så länge som de var intresserade av att spela fotboll. High Five är och förblir ett breddlag – om än bitvis ett ganska ambitiöst sådant.



Hösten gick, vintern sprang, sanktan började och första fotbollskolan – i Hammarbys regi på Kanalplan ramlade över oss. Härligt på alla sätt och vis. Året därpå ville killarna göra “nåt annat” – då blev det Östgötska Linghem som fotbollskoleplats. I år var det dags igen. Vid detta lag består laget av arton killar som garanterat går på träningarna för att kicka boll. Fast nu springer dom inte, dom ”tar löpningar” och dom rör inte på sig – dom ”skapar ytor”. Och på en tränarträff någon gång i januari föddes idén – av vår individuelle tränare, dottore Oreste, naturligtvis.
“Vi åker till Italien i år” föreslog han, halvt på skoj, halvt på allvar. Kanske var han medveten om att detta är gänget som förverkligar alla galna idéer, kanske hade han glömt bort hur en lika förflugen kommentar ledde till att laget spelade in och sålde slut på en egenhändigt komponerad Hip-Hop CD-Singel i fjol.

Sagt och gjort: Den tolfte juni marscherade femton grabbar genom byn och in på Campo A.S.A.R i Riccione, strax utanför Rimini. Den långa raden med små blonda killar i helgröna Kappa-träningsdräkter väckte naturligtvis såväl nyfikenhet som munterhet hos förbipasserande, men killarnas gedigna italienska språkkunskaper ”Ciao, grazie, sono calciatori svedese, un gelato grande per favor” rev ned alla eventuella barriärer. Att kombinera två hårda träningspass om dagen med strandliv, gedigna luncher och middagar med lägerliv långt från mamma och pappa visade sig vara en ytterst utvecklande sysselsättning för hela gänget.
Dyrt? Mja, dryga tvåtusen spänn för vistelse med helpension och lika mycket till för flygbiljetten (direkt till Rimini) sågs inte som ett problem i föräldragruppen. För enkelhets skull betalade var och en för sig; många föräldragrupper har vittnat om hur gemensamma försäljnings- och arbetsinsatser i regel blir en angelägenhet för ett engagerat fåtal med för många snålskjutsare. Varför riskera det?



I High Five har alla längre träningsperioder ett tema – denna gång var det “Un tocco Italia” – “Italien på första tillslaget” om du så vill. Efter att killarna tillbringat vintern med att fila på personlig teknik snarare än lagspel kändes det klokt att börja prioritera just det som vår käre Linderoth också sliter med i sitt lag – “spelet utan boll”. Morgnarna började med en stadig, om än sockerhaltig frukost på hotell George Junior där alla killar bodde i smågrupper på rum med teve, dusch och “propeller i taket”, fortsatte med promenaden bort till planen och därefter nittio minuters träning. Därefter gick vi snabbt hem till hotellet, tog ett snabbdopp i poolen och åt trerätters lunch med primo (pasta) secondo (typ kött) och – dagligen – glass till efterätt. I regel troppade gänget ned till havet för några timmars kamp med vågorna innan det var dags för eftermiddagspasset.

Kvällsrutinerna var sig ganska lika: dusch, ombyte till “civila” kläder (det är makalöst hur snabbt en viss lumpenstämning infinner sig även bland tioåringar) och så trerättersmiddag.
Träningarna följde ungefär samma mönster som de skulle ha gjort hemma – en varierad kompott med tre stationer, varav några med spelmönster, någon med onetouch-teknik och dessutom varje dag individuell skottträning för några spelare med “Dottore Orestes Calcio Clinic” – alltsammans avslutat med match på den fina, välmålade sjumannagräsplanen….i 30-40 graders värme.
En dag gjorde vi avbrott i rutinerna för besök på en havspark där killarna kunde beskåda delfiner, sjöhästar och mycket annat. En kväll tog vi gänget med oss på tivoli. Den sista kvällen var det shopping och glassätning till midnatt, men höjdpunkten för de flesta var onsdagskvällen och matchen mot värdlaget.



Italienska klubbar tänker inte som svenska. Man häller pengar från de talrika sponsorerna över sin ungdomsverksamhet, men tar också rejält betalt av föräldrarna (200 Euro per år) avlönar tränarna (ja, tack!) och har mycket avancerade system för uppföljning av varje kille. Där High-Fives utvecklingsschema för tioåringar innehåller ett tiotal bedömningsparametrar med skalan “måste träna, okej, jätteduktig” har ASAR Riccione ett trettiotal olika moment bara på tekniksidan där varje kille betygssätts på en skala 1-10. Klubbens individuelle träningsspecialist korrigerar kroppsställningar, rörelser och mäter till och med hastigheten i skotten på tjugo meters avstånd… och allt anslås öppet på lagets gigantiska anslagstavla ….
När spelarna sedan går vidare från juniorålder till seniorlag i högre serier får man avkastning på investeringen. ASAR’s tränare berättade ymnigt och stolt om de spelare som klubben sålt till Serie B-lag och hur de sedan gått vidare till ännu högre höjder.



Med denna kunskap i bakhuvudet var det kanske inte så konstigt att grabbarna hade fjärilar i magen när avsparken blåstes. Men det vi möjligen saknade i teknikutvecklare och finansieringsmöjligheter visade sig Hammarby kompensera i lagsamarbetet. Värdarna var tekniskt skickliga och hade just den sorts kämpaglöd som vi hade förväntat oss, men taktik och grundspel var det sämre med.
Kanske var vi okollegiala, men vi inledde med en toppning av laget – något som vi faktiskt inte gjort sedan Hais-cupen 03 – och tog hetsigt och snabbt grepp om matchen. Fyra noteringar i målprotokollet på fem minuter avslöjar väl både matchbild och killarnas inställning, som mest påminde om sista minuterna av en cupfinal med ett måls underläge. Därefter föll boysen samman och tillät motståndarna att reducera via sin löpstarke nia och sin dribbelstyve åtta – son till presidenten och ett år yngre än de övriga.
Två gånger trettio minuter plus tilläggstid var egentligen i mesta laget för alla inblandade, men, vem bryr sig när man spelar sin första internationella toppmatch?
Slutresultatet var övertygande: 10-6 till Hammarby i första halvan och 6-3 i den andra.



Och därmed är Hammarbys knattar bäst i Europa. Eller hur?