Djävla cup-amatörer!
Jag glömmer det aldrig. Jag vaknade redan runt elvabläcket, stekte ägg
och bacon och blickade ut över ett soligt Bullen street. Jag drog på TV:n och Des Lynam tittade på en piggt och sa. “You are here
early. I like that in a FA Cup watcher.”

Stefan “SHQ” Holmqvist 31 år, söderbo, attitydatlet och frilansjournalist.

Chelsea under ledning av Gullit skulle ta sig an Ravanelli & Co som var
i stan. Wembley var utsålt och nere i Off License-butiken snett emot
Bar-Nar-Nar på Battersea Park Road fanns den ena tidningen efter den
andra som belyste FA Cupen. Köpte man The Express så kunde man glömma
att vika den så där kokett under armen på grund av alla bilagor som
jämförde Zola mot Junihio eller som innehöll djupgående analyser där man
jämförde Robsons styrkespel mot Gullits kortpassnings.
Senare kom polaren över och vi han knappt sätta oss inne på den
fullsmockade Woodman Pub på Battersea High Street då Roberto Di Matteo
plötsligt nöp till från 30 meter efter 43 fucking sekunder och skickade
Västra London in i extas.

Senare på kvällen så slutade jag upp ensam på Cactus Blue bar där jag
träffade 60-åriga gubbar. “Locals”. Gubbarna grinande och förklarade att
dom älskade Chelsea och att dom väntat på detta i 26 år. Ur högtalaren
kom Madness sångarens låt “Chelsea, Chelsea” och till och med en äldre
herre i kostym som såg ut som en konstnär skålade åt vår glädje i
champagne med sina medhavda eskortdamer. “Did they win the cup or the
war?” undrade taxichaffisen när han sicksackade genom gatufesten. Färden
hemåt gick söderöver vid tvåbläcket.
Jag vaknade upp med ett flin på
läppen dagen efter med en blå halsduk virad runt handleden.
Som vilken frimicklande bollkunnare som helst kan luska ut är
beskrivningen patetisk och orättvis om man skall jämföra med den svenska
cupen. Inget land har ett mer brinnande genuint intresse för cupen än
just England. Det vore som att jämföra den svenska nationaldagen med all
sin hurtiga vykortspropaganda, nationaldräkter och trötta talare på
Skansen mot de franska, svulstiga rödvinsskålarna efter Champs Elyssées,
marscherande främlingslegionärer, uppvisningsflygning och gamla gubbar
som pratar om krigsminnen med tårar i ögonen.

Å andra sidan kan jag – precis som exemplet med nationaldagen – inte
hitta något medelstort europeiskt land som har ett så lågt intresse och
engagemang för cupen som just Sverige, så jämföra bör man. Minnen från
cupen som bajare är lätträknande. Man minns krossen av Peking 97 och den
förlorade semin mot Råttorna 96. Då spelade Johan Hammarström Högerytter
och vi sjöng “Förti man i Black Army…” För det var fanimej förti man i
Black Army! Jag vet inte exakt hur många som var där då. Det kunde
omöjligt varit mer än femtusen. På en cup-semifinal.
Ett derby. På nationalstadion.
Inget fotbollsförbund uppvisar en större flathet inför sin egen cup som
SVFF. Informationen på hemsidan är medioker och alldeles för klen.

Matchdagarna är alltid på en veckodag. Nyligen spelades finalen på ett
viktorianskt skrytbygge i Jönköping där någon hade snickrat en extra
läktare (istället för att lägga den vid en större arena) och dessutom
slängde man ihop Elfsborgsklacken med den lammfromma Black Army. Lagrell
själv var inte ens där – i sin hemstad Jönköping – för att bevittna
skämtet.

Vill man blicka bakåt bland andra cupminnen så minns jag mest Sylvia som
1995 (tror jag) slog ut IFK Göteborg med 2-0. Detta skedde på grus.
Försök överföra exemplet med att Milan torskar mot Como på grus. Går
inte. I Italien så är intresset för cupen också svalt men inte skulle
man halshugga den heliga sporten fotbollen på grusets giljotin?

Jag minns även pinsamma resultat i DN för ett par år sedan om att Bajen
spelade i någon grupp i själva cupen. Hela idén med cup är ju att ha
direkt utslagning eller eventuellt en match hemma och en match borta.
När man då äntligen kastar in hemma- och bortamöte efter kontinental
modell så gör man det även i finalen! Finalen som skall vara en enkel
rysarmatch! Denna regel togs bort år 2000 och nästa år i huvudtävlingen
kommer 98 lag att delta. Tävlingen ska spelas under ett kalenderår med
final i en match under hösten.

Det låter lite bättre men känns ändå som skenheliga teknikaliteter så
urtypiska för SVFF. Jag kräver en riktig cup med TV-rättigheter hela
vägen ned till regionala nivåer och med det bättre mediabevakning.
Finalen skulle kunna läggas på Sveriges nationaldag på Råsunda eller
gärna en ny arena för den delen. Det skulle även kunna ge det
zombifierade sjätte juni-firandet mer fart och fläkt och tvärtom.
För er som tvekar inför förslaget så titta på vad som hände när någon
fick för sig att slänga upp lite tält med mat på Skeppsbron i Augusti
för 10 år sedan och köra lite fyrverkerier under parollen
“Vattenfestival”. Pengar finns det. SVFF har nyligen tecknat ett avtal
med ISPR som har gett 500 miljoner. Damfotbollen skulle det investeras i
sa dom och det verkar ha gett resultat. Fint. Kan vi få en riktig cup
nu? Vi har ett SM-Guld. Jag är nog mer hungrig på ett Cupguld än en
pokal uppkallad efter den största AIKaren någonsin. Cupen är en snabbare
väg ut i Europa är en ligaseger.

Det är dock för lätt och billigt att nedlåtande göra “Benny
Hill-klappningar” på Lagrells flint: Allt är inte SVFFs fel.
Jag kräver bättre uppslutning runt cupen även från oss fans och från
lagledningar. Det måste djävlarimej bli ett slut på användandet av
trötta reserver och gröngölingar som om cupen är en djävla
utvecklingsserie. Har ni någonsin hört en svensk fotbollsstyrelse eller
en tränare gå ut och säga: “Vi satsar stenhårt på cupen i år”. Nej, och
av någon dunkel anledning så gör ingen annan det heller.