Carin “Morran” Morin 22 år. Stockholm. Kombinerar studier på universitetet med musik, öl och fotboll.

Hammarbys första bortamatch för säsongen och alla i bilen är peppade till max. För att riktigt komma i stämning sätter någon ribban högt och börjar förhöra oss andra på en frågesport han gjort kvällen innan. Det går sådär, men vi är lika glada för det.

Jag måste erkänna att mest glad idag är jag faktiskt för att vi, innan matchen, ska hinna med ett besök hos två av vännernas gammelfarmor; hon har blivit som en levande legend bland oss som hört historierna om henne. Hon är en pigg och hyfsat tokig nittioettåring som inte verkar rädas att säga exakt vad hon tycker, precis sådär som man själv vill bli som gammal kärring alltså. Vi har dessutom bestämt att om Bajen vinner, måste vi alltid hälsa på en äldre släkting innan varje bortamatch. Vi har liksom slutit en pakt om att tillsammans bli de snällaste Bajen-fansen man kan tänka sig. Inte några öl på pizzerian innan match, utan fika hos farmor, ungefär.

Det börjar bra; med ens vi klivit in i hallen halvskriker gammelfarmor: “Är det bara ETT fruntimmer med?!” och jag, som av kanske naturliga skäl aldrig blivit kallad fruntimmer förut, skrattar högt inombords.
Vi hinner inte med något kaffe, men bullar har hon minsann tinat upp för vår skull. Min bulle är perfekt genomvarm varför jag, när gammelfarmor frågor om de var frusna, naturligtvis svarar “Nejdå! De var underbara!”.
Väl ute i bilen igen kommer det fram att alla andras bullar varit iskalla.

Efter ett gatlopp utan like (inkluderande bildörrar i huvudet och mellangärdet) hinner vi till sist fram till Eyravallen och vi springer in på läktaren ungefär tre minuter efter avspark. Den omtalade nybyggda läktaren har naturligvis ingenting med bortalagets fans att göra – de skeva träbänkarna vi tilldelats svajar på som vanligt. Man skulle kunna likna det vid en eka på ett stormande hav ungefär.

Hammarbys första mål är vackert som en fallande stjärna om natten och resten vet ni ju redan. Katt och -råttalek, Hammarbys övertag genom hela matchen, det tjusiga ett-tvåmålet och så vidare. Det som mest tar luften ur oss alla är dock ÖSK:s otroliga ett-ettmål, som ingen riktigt hinner uppfatta. Alla står tysta med hakorna någonstans i knähöjd och kan inte riktigt förstå hur snyggt det faktiskt var.

Efter ett tag upptäcker vi att vi tydligen står på någon slags strategisk post, för hela matchen igenom hör vi i snitt tre hejaramsor samtidigt. Det skreks överallt. Stämningen topphög och varmt i luften och vackert grönt-vitt mot en klarblå himmel. När domare (sjukt) Frisk blåst av och Bajen har rott i land en stabil seger, känns det som om ingenting kan stoppa den upprymda klacken. Det sjungs och skriks ett bra tag utanför arenan och när vi senare sitter i bilen och kör på tysta små villagator kan vi inte låta bli att liva upp örebroarnas svartvita liv med lite skönsång. Det enda svar vi får blir dock från två småtjejer, som skriker “AIK!!!” och vi undrar genast om de inte har hamnat i fel stad.

Om stämningen var hög på väg till matchen, är den dubbelt upp nu på väg hem. Vi lyssnar med spetsade öron på radion och får än en gång bekräftat det vi redan visste – Bajen hade totalt övertag.

Efter en avslutande minimatch i Rotebro var vi alla rörande överens – nu måste vi definitivt göra gammelfarmor-besöket till en tradition! Fast, den enda äldre släktingen jag har, bor på Medborgarplatsen. Men, det kanske kan vara nåt innan en hemmamatch i stället.

Hammarbys snällaste huliganer – here we come!