Jag skrev en krönika till en affärstidningssajt som heter Dagens PS häromdagen. Grejen var att jag har gjort en upptäckt när jag lirar innebandy på jobbet: det är på planen, i lagspelet, som mina kollegor avslöjar vilken sorts personer dom i själva verket är.

Hans-Olov, “Hooo” Öberg P-64, Söderbo, kapitalförvaltare, deckarförfattare samt ledare för “High-Five” – Hammarby P-95:5

Självklart gäller det här även inom fotbollen.
Så här skrev jag i min innebandykrönika:

“Jag säger det igen: Innebandyn Avslöjar Allt.
Allt.
Den empatiske chefen som crosscheckar dig och sina andra medarbetare och slänger klubban i väggen när det blir bakåtmål, hur väl kommer han att stå upp för dig om det börjar blåsa snålt? Säljaren som föredrar att stå framför mål och skydda defensiven, inser du plötsligt varför han sällan kommer hem med påskrifter? Teamledaren som föredrar att parkera borta vid motståndarmålet i väntan på smörpass, är inte han just den som smidigt tar över DIN powerpointpack tre minuter innan styrelsemötet börjar?
Typ.
Men det är inte det värsta.
Det värsta är att du även lär känna dig själv.
Du är kanske ingen målspottare. Allt Du Minns Från Jumpatimmarna Är Sant. Men du är kanske en rätt hygglig, trofast mittfältare. Eller kanske så fet och stillastående att du – precis som på tiorasten i plugget – i vart fall kan bli en hygglig back.”

Och därmed var jag nästan nöjd. Men för att göra krönikan riktigt rolig, vinklade jag in det hela på Skandiadirektörerna. Du har säkert hört talas om dem. Om dom hade varit med och spelat innebandy på jobbet, hävdade jag, (eller varför inte fotboll?) skulle dom aldrig fått för sig att dom var någon sorts gudomligheter som borde tjäna tvåhundra gånger så mycket som en vanlig knegare.

Därmed var jag faktiskt nöjd. Ända tills jag fick syn på en kommentar från en läsare några timmar senare. Den genomsmarte läsaren skrev nämligen:
“Många kompenserar sina tillkortakommanden eller hämnas dem. Kanske de här grabbarna alltid tappade bollen eller blev överspelade på defensiven och därför kompenserar sin förnedring på innebandyplan genom att sno Skandias guld mitt framför allas ögon? Tänk på det?”

Det där kändes obehagligt insiktsfullt. Och jag insåg plötsligt mitt ansvar – allas vårt ansvar – som fotbollsföräldrar, knattefotbollspublik och tränare. Tänk om vi genom vårt sätt att fostra lirarna samtidigt fostrar människor som växer upp till slibbiga girigbukar?

I mitt lag – P95-5 (även känt som “High-Five”) ska vi förhoppningsvis inte drabbas. Tricket är ju att vara bussig och rättvis mot alla. Ingen får lämna en träning och känna sig förnedrad. Vi har inte råd att låta NÅGON knatte sluta i vredesmod därför att han inte är tillräckligt bra/ för tjock / för långsam/ för spelomedveten…

För det första är det naturligtvis stadgevidrigt, taskigt och en massa annat högtravande. Men eftersom det ändå händer i praktiken att knattar slutar av ovanstående skäl, även i Hammarby, hemska tanke, bör vi kanske anstränga oss ett snäpp till.

Ty en vacker dag om tjugo år eller så, sitter din knatte där. Lika liten inombords, men dold bakom en jättecigarr av värsta Kubamodell och ett mahognyskrivbord som man kan lira sjumannafotboll på. Och garvar, och bolmar, och garvar igen. För det är DINA och MINA pensionsstålar han just har beviljat sig i extraordinär bonus.

“Kom igen nu tränarn” kanske han fnissar då. “Om du klarar en dubbel överstegare, kanske du får tillbaks några hundra tusen…snabba fötter för faaaan!”

Tanken svindlar….