Det påstås att Allsvenskan är igång. Jag tycker inte att det känns så.
För visst kändes det konstigt i tisdags? Jag tror inte att jag var ensam om att känna att det inte var på riktigt. Att det inte var tre allsvenska poäng som stod på spel. Då syftar jag inte på spelarnas loja inställning i andra halvlek, utan på mina egna känslor inför matchen.

När jag stod i kön vid södra en halvtimme innan avspark, uppfylldes jag av samma känsla som jag brukade ha när vi harvade i ettan för några år sedan. En känsla av att allt annat än seger skulle vara en katastrof och att en seger inte skulle orsaka något glädjefnatt utan bara en känsla av lättnad.

Hemmalagets sätt att sköta kringarrangemangen sände också vibbar av korpserien och hederlig gammal amatörmässighet. Dock inte bara i negativ bemärkelse. Det var lite kul att de körde med någon slags etno-pop i stället för den sedvanliga skvalmusiken som man annars måste stå ut med på bortamatcher och tolkningen av nationalsången var minst sagt egen. Assyriska är ett annorlunda lag och de skall ha all heder för att de står för det.

Sedan har vi ju det här med själva matchen. Trots en andra halvlek som de flesta av oss helst vill glömma, tycker jag inte att det finns någon anledning till oro. För det första har vi varit med om mycket värre. Tänk bara på Sundsvall år 2000 eller Örgryte 2002 för att inte tala om alla usla premiärer under 70- och 80-talet då vi på 20 försök bara lyckades vinna två matcher och hade den mindre smickrande raden 2 vinster, 8 oavgjorda och 10 förluster och målskillnaden 8-20.

För det andra så var det en speciell match i tisdags. Man kan beskriva det i form av klyschor och kalla det för en match med cup-karaktär. Man kan svamla i timmar om hur svårt det är att möta en nykomling i premiären. Jag nöjer mig med att konstatera vi mötte ett gäng grabbar som var jävligt sugna på att spela fotboll. Som hade drömt om sin allsvenska premiär sedan de var små grabbar. Som visserligen hade större vilja än kunnande men som kompenserade detta genom att ge allt, i varje situation, hela matchen. Inte alltid med schyssta medel. Men vi klarade det ändå, helt enkelt för att vi är ett så mycket bättre lag än Assyriska. Grabbarna levererade och vi har tre poäng efter första omgången. Det är tre poäng mer än Malmö FF och Halmstad.

Nu, när jag har hunnit få lite distans till premiären är jag övertygad om att det kommer att bli en underbar säsong och det är på måndag som resan mot den ljusa framtiden börjar på riktigt. Då är jag tillbaka där jag hör hemma. På sektion L, rad 9, plats 32. Mitt eget underbara vardagsrum!