Det är faktiskt Lasses fel alltihop. Han tillhör de där hardcore-bajarna som varit med sedan 70-talet när de inte nådde sina fäder till knäna.
Sen finns det ju dom som visst var grönvita redan i ägg och sperma-stadiet, men det var nog inte Lasse.

I början fattade jag ingenting. Han såg alla hemmamatcher, lodade runt i Bajen-tröja till och från jobbet, gick runt med en väska med Bajens logga på, pratade Bajen helst av allt på fikat… Ja, han verkade lätt förryckt med detta vurmande för ett fotbollslag. Jag brukar sällan bli fanatisk. En kylig distans hör snarare till mitt väsen. Desto mer obegripligt verkade Lasses beteende.
En kulen höstdag 1998 frågade han om jag villa följa med på en match. Han hade en biljett över och eftersom jag inte hade nått särskilt för mig så okej. Jag följde med. Why not! Man måste ju i alla fall bilda sig en egen uppfattning.

Redan vid biljettinsläppet hörde man klacken. Luften liksom dallrade av förväntan. En och annan kunde liksom inte hålla sig utan småjoggade mot läktaren. Det var nästan panik, men inte aggressivt, mer som när man är fem år och ska gå på bio. Spänning, förväntan, förlösning?
Söderstadion bredde ut sig framför mig när jag forcerat de sista trappstegen. Klacken, flaggorna, känslorna som liksom bara svämmade över allt och alla. Känslor som vädjar till magen mer än till skallen. Massan som vill samma sak och som gemensamt andas, vrålar, suckar ut sina frustrationer när laget, spelarna, domarna inte gör som man, vi, vill. Det är hetsigt och på fullt allvar, även om jag den gången mer ägnade mig åt att betrakta än att ge mig hän. Minns att jag liksom gick därifrån med en upprymd känsla. Lite omtöcknad, som visst kunde haft något med ölen vi drack innan att göra, men som jag är övertygad om att jag känt ändå.

Nu är det liksom kört. Ett grönvitt gift har spritt sig i mina ådror. Det går inte att få bort. En så lång avvänjning finns inte. Allt som händer runt laget berör mig. Det är laget som räknas, visst det finns individer som sätter avtryck, men spelare kommer spelare går, bara Bajen består.
Ibland önskar jag att jag hade kvar lite av den där distansen jag hade i början. Att jag inte behöver leva mig in så intensivt att jag blir totalt känslomässig havererad om det går dåligt. Att en missad målchans i ett viktigt skeende i matchen kan utlösa den där frustrationen. Vissa matcher är närmast en plåga innan de ens har börjat. Man går liksom och gruvar sig en hel dag över hur det ska gå. Å andra sidan är ju glädjen desto större när det går bra. Den där känslan som får en att tro att man är högre än Globen.

Det händer att jag frågar mig om det hade kunnat bli ett annat lag? I ärlighetens namn så ja. Visst det hade det nog kunnat bli det under andra omständigheter. Men passionen hade knappast varit den samma, identifikationen så stark. Det är lite för mycket med Bajen som är rätt. Söderromantik, klacken som är otrolig och rolig, schyssta fans, underdog-perspektivet och arbetaridentiteten, en slags värme, allt det där som är Bajen för mig. Jag har inte sett den någon annanstans. Bara hos Bajen och bara med Bajare.