Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Alla som menat att det inte går att få en elva att tända till utan publik vare härmed motbevisade. Om temat för förra matchen var “tiotusenbitarspusslet”, var temat för denna holmgång tändvätska – och det i floder som stänkte upp på övre etagets adrenalinmazarinläktare.  

Kanske är det Selmanis kakelsättarverksamhet i åttioåttonde minuten som bäst symboliserar drabbningen. Eventuellt Amoos bulldoggsliknande speed, tyngdpunkt och smartness i framstötarna. Eller Douglas slutminutklack? 

Hursomhelst var det länge sedan en tevesänd träningsmatch på en vardag, mot en bakgrund av blånande snö på tomten utanför engagerade så. 

Jag märker hur just den här matchen, just idag fick mig in i en välkänd försäsongsfas. “Fyfan vad bra det kommer att bli”-fasen, nämligen. 

Nog får man fel igen. Men sannolikheten för att den här inställningen, den här spelglädjen och detta kombinationsspel med bara litet finslipning måste leda till obligatoriskt SM-guld och en bra placering i CL-gruppspelet så småningom får betraktas som etthundra procent. Minst. 

Supporters har en särskild del i hjärnan, mer välutvecklad än hos andra humanoider, för mönsterigenkänning. Och när den stimuleras med aldrig så litet försäsongsdrömmar, går maskineriet igång med full effekt omedelbart. Vår målis gör en felfri, fläckvis gnistrande match. Backlinjen släpper inte till någonting och vår nyrekryterade försvarsgeneral förde sig som en blandning av pansargeneralen Patton och snabbrinnande lava ur …ja, du vet, den där vulkanen som ställde till det så väldigt för några år sedan. På Island. 

Vem som än lirade bredvid Patton, fungerade det fläckfritt och det var stopp bakåt och snabba fötter framåt. Mittfältet fungerade nästan hela tiden som en blandning av det berömda slagsmålet i Astrid Lindgrens Vimmerby (defensivt) och valfri ninjafilm från 80-talet (offensivt) 

Linjerna i offensiven, med flinka ytterbackar, snabba stötande mittfältare och ett härligt samarbete mellan de offensiva pjäserna, behöver bara hyvlas något litet för att alla briljanta instick skall leda fram och alla snygga avslut skall gå i nätet. Med bara litet ytterligare flyt skulle matchen slutat 7-1 i Söderbröderglöderfavör. 

Jomen, det är SANT! 

För mig. 

Just som detta skrivs. 

För sedan slår det mig: det var ju såhär jag kände i fjol också. Och många tidigare år. Utom när vi avrundade en träningssäsong med 1-4. Mot Frej.

Man ska känna sig såhär såhär års. Det är liksom måttet på äkta supporterskap. 

Efter någon tidig match skall man också känna att ingenting, någonsin kommer att fungera och att alla borde avgå. Hör också till. 

Men just nu njuter vi bara av känslan av en träningsmatch i februari som slutade 1-1 med bud på allvarliga skador (puh, Abbe) 7-1 och SM-guld. 

Och som jag håller på att sätta punkt för denna krönika, haltar en ung räv över tomten på jakt efter mat, eller på flykt undan något värre rovdjur. Exakt vad detta rödpälsade omen vill säga oss i Bajenland kommer jag nu att fundera på tills det är dags för nästa match. 

Exakt: 

Försäsongen gör oss alla litet galna.