Klockan ringer 05.25. Solen har bara varit uppe i ett par minuter. Jag lämnar sängen, borstar tänderna, tar med mig väskan jag packade kvällen innan och kliver på bussen. Jag hinner med ett kort pass på gymmet innan jag tar dagens första kopp kaffe på redaktionen vid 7-tiden och scrollar igenom nyhetsflödet. Jag ringer polisen. Kollar hur buset betett sig under natten och hinner snacka lite fotboll med Per ”Fahla” Fahlström innan jag lägger på och skriver några rader.

Vid 12-tiden äter jag matlådan jag lagade kvällen innan och när klockan är 15.30 tar jag tunnelbanan till Kanalplan. Jag byter om, gnäller lite på att Emma och Emilia sätter på remixen av F.A.M.E (LeyLey) i stället för originalet men sjunger såklart med ändå och går sen ut och tränar. 

Efteråt hinner jag med lite fuldans i omklädningsrummet och blir en av dem som lämnar Kanalplan sist. Väl hemma igen packar jag om väskan för morgondagen, lagar mat och sätter på en serie. Sen avslutar jag kvällen med att ställa klockan på 05.25, somnar och drömmer om den stundande seriepremiären.

. . .

Det absolut bästa jag vet är när allt är som vanligt. Jag är ganska trist på det sättet. Att jobba, greppa bollar på träning och få gåshud av fulla läktare på helgerna är det jag mår bra av. 

Men så spreds ett virus och vanligt blev en lyxvara precis som toapapper. Plötsligt gick bussarna mer sällan, gymmet stängde, åtta timmar på jobbet blev fyra och omklädningsrummet på Kanalplan blev förbjuden mark. Men värst av allt, matcher och seriepremiär förblev något jag bara kunde drömma om. 

. . .

Det var egentligen efter att träningslägret till Kanarieöarna ställdes in som allting vändes upp och ner. Även om jag varje dag följde Folkhälsomyndighetens presskonferenser från skrivbordet på redaktionen var det först då poletten trillade ner. Det här är på riktigt.

Efter det spelades matcher utan publik och Uffe fick stå utanför staketet för att räkna ner inför sista kvarten. Tillslut fick vi inte ens byta om eller duscha på Kanalplan i samband med träning. Fotbollen som så länge varit det enda vanliga blev också den ovanlig.

. . .

Det är en pissituation vi befinner oss i just nu. Speciellt för mig som utövar vanligt som religion. Tanken på att hemmapremiären skulle ha spelats i helgen gör inte situationen bättre. Inte heller det faktum att det saknas ett nytt datum för den. 

Men såhär. 

Fotboll är faktiskt bara fotboll. Så småningom kommer allt att bli som vanligt igen och Kanalplan kommer att bli vår igen. Hur lång tid det kommer att ta beror på oss. Tvätta händerna, facetimea med farmor och skär tillfälligt ner på besöken på Kvarnen så firar vi alla våra uppoffringar tillsammans när det är dags för hemmapremiär. Det kommer att bli storslaget. 

Jonna Andersson

Foto: Therese Back