Av många ansedd som Allsvenskans bästa mittback.
Nyligen proffsaktuell men fortfarande inte landslagsaktuell.
Anbudet från franska Rennes nobbades av Hammarby, men Johan Andersson verkar inte sörja allt för mycket:
– Man kan inte få det bättre som fotbollsspelare i Sverige än att spela i Hammarby.

Det är inte många veckor sedan telefonen ringde i det Anderssonska residenset ute i Nacka. I andra ändan satt representanter för den franska toppklubben Rennes. De var intresserade, mycket intresserade, av den svenska mittbackens tjänster.
Affärsintresset var dock inte besvarat av Hammarby som vänligt men bestämt nobbade förfrågan.
Tack och lov får man säga. Hade Bajen varit ouppmärksamma hade det kunnat sluta riktigt illa för såväl klubben som Johan:
– De ville hyra mig i två månader för att sedan lösa mig från mitt kontrakt om intresset kvarstod. Men det finns någon ny europeisk regel som säger att man inte får spela på ett halvår om man spelat någon match för en annan klubb.

I värsta fall hade alltså Hammarbybacken kunnat komma hem från ett kortvarigt proffsäventyr med spelförbud.
– Jag förstår Hammarby fullt ut, säger Johan nu.

Är du sugen på att flytta utomlands?

– Både och. Jag trivs otroligt bra i Hammarby och vill gärna vara kvar. Helst skulle jag nog vilja vara här hemma. Det som suger med proffslivet är väl ekonomin och att få prova på en ny erfarenhet.

Och talar vi om att vara kvar i Sverige så talar vi om Hammarby. Något annat alternativ finns inte ens för den djurgårdsfostrade backklippan:
– Nej det gör det inte. Jag har haft ett par fantastiska år här. Man kan inte få det bättre som fotbollsspelare i Sverige än att spela i Hammarby.

Trots utlandsintresset.
Trots allt beröm som strötts över honom.
Trots SM-guldet.
Johan duger fortfarande inte i den blå-gula dressen.
Åtminstone enligt de som bestämmer.
– Det där har jag givit upp nu. De har provat så många backar nu så jag måste stå långt från att få chansen. Det är bara Hammarby som gäller för mig.

Tillsammans med sina lagkamrater är mittbacken inne i årets tyngsta period.
Kyligt, slaskigt och lerigt grus på Stadshagen är arbetsplatsen inför den nya säsongen.

Åtminstone fram till nu då laget åker ned till soliga, ljusgröna gräsplaner i La Manga.

Årets första läger för Johan. När kamraterna var i Egypten för någon månad sedan blaskade han kvar på Kungsholmens blöta lervälling tillsammans med målvaktstränaren Lasse Eriksson och Andreas Hermansson.
En bortopererad cysta i munnen innebar spelförbud, men i efterhand säger backresen nu att det nog var en nyttig träningsperiod:
– Jag hade varit borta och visste att jag behövde springa. Den veckan med Lasse var ganska perfekt för mig. Men visst är man lite less på Stadshagen vid det här laget.

Någon sade att du har sprungit betydligt mer i år än under tidigare försäsonger?

– Nej, jag ligger nog på ungefär samma nivå som tidigare. Däremot är det många andra som har höjt sig. Jag brukar ju ligga längst bak och samla ihop alla när vi springer, skrockar Hammarbybacken självironiskt:
– Men det är betydligt färre i den sista klungan i år än tidigare.
– Vi ligger överlag längre fram än vid samma tid förra året. Det här är det hårdaste jag kört sedan jag började spela fotboll. Samtidigt har det varit väldigt roliga träningar.

De hårda träningspassen kan kanske behövas. Hammarby står inför en tuff säsong. I år är Johan och hans kollegor de jagade.
De som alla vill slå.
Dessutom skall laget upp till bevis i ett stentufft Champions League-kval.

Att vara vältränad är ett måste. Tyvärr inte en garanti för seger. Den intensiva matchningen kommer att slita.
– Det blir tufft. Jag vet ju inte hur kroppen kommer att reagera på det hårda spelschemat eftersom jag inte har någon erfarenhet, men man har ju sett på andra svenska lag som har spelat i olika europeiska cuper att det samtidigt gått tungt hemma.

Johan Anderssons betydelse för laget känner de flesta till. Kanske får han ta än större ansvar i år.
Det finns en prestigefylld armbindel ledig sedan Lasse Erikssons pension.
Ömsom har lagkaptenens signum suttit på mittbackens arm, ömsom på Christer Fursths.
Eftersom de inte synts tillsammans på matchplanen kan fortfarande inget förstahandsalternativ skönjas.
Anders Linderoth har inte heller gett någon signal om vilket han föredrar.
– Jag vet ingenting. Egentligen spelar det ingen roll vem som har den, men visst skulle det vara kul om det blev jag. Men jag tror att man skulle kunna sätta den på nästan vem som helst i laget. Det finns många ledare. Vi får väl se när vi spelar i La Manga.

Vad förväntar du dig annars av tiden i Spanien?

– Vi har ju varit där ett par år nu, och det är ju perfekta träningsförutsättningar. Men jag tror att det kan bli lite surt på slutet nu när vi skall vara där i två veckor.

Ni möter meriterat motstånd. Bland annat ryska FK Lokomotiv Moskva och Halmstads BK. Är turneringen en värdemätare för er?

– Ja det tror jag. Det kunde man inte kalla matcherna på Stadshagen. Inte heller Egyptenresan eftersom vi just hade kommit igång då. Nu har vi tränat i en och en halv månad, så nu får vi chansen att se var vi står.

Förhoppningsvis skall det då visa att Bajen står väl rustat för framtiden.
Johan Andersson kommer med sin rutin och hjärta vara den självklara centralfiguren i backlinjen.
Mittfältet ser i dagsläget nästan överbefolkat ut.
Och apropå anfallet:

Vem är den djäkligaste anfallaren att möta i Hammarby?

– Ja… Det är väl Peter Markstedt med sina fula armbågar.
En avslutande passning med glimten i ögat från en mittback till en före detta kollega. Det märks att Johan Andersson trivs i Bajen.
Inte så underligt kanske.
Som han själv sade:
Man kan inte få det bättre som fotbollsspelare i Sverige än att spela i Hammarby.