Spelare brukar säga att det är mer nervöst att sitta bredvid och se sitt lag spela än att själv delta på planen. Tänk då på hur alla de supportrar känner sig som match efter match måste se sitt lag spela och själv se matcherna ifrån läktaren, framför TV-apparaten, text-TV eller lyssna framför radiosporten, helt hjälplösa och pendlande mellan hopp och förtvivlan.

Frågan är om det inte värst att sitta framför text-TV och sportradion, än på läktaren. På läktaren har, och för den delen framför TV-apparaten, man en någon form av kontroll då man kan följa spelet från början till slut. Framför sportradion har infarkten legat nära till hands ett X antal gånger. I princip varje gång sportradions måljingel ljuder så stannar nästan hjärtat av den pina det är att “strax, strax, strax”, få höra vilket lag som pyttsat. Att trycka fram sidan 377 på text-TV är en liknande känsla när rutan är svart och sidorna räknas fram. Skulle tro att det finns ganska många som efter radions jingel eller att text-TV sidan visats antigen skickat en TV-dosa i väggen eller utfört en krigsdans hemma i vardagsrummet som skulle ha imponerat på självaste Sitting Bull.


Att pinan under de nittio minuter en match håller på (ja, säkert ett tag innan matchen också) är en känsla som säkert delas av väldigt många är jag ganska så säker på. Saken är den att jag också är ganska säker på att resultatet efter de nittio minuterna påverkar ens välmående, icke välmående och hur man mår i stort tämligen radikalt, för många personer.

Har Hammarby vunnit så går det inte att komma ifrån att man helt enkelt känner sig på ett bättre humör än om de skulle ha förlorat. En känsla som kan sitta i olika länge, beroende på karaktären av segern eller förlusten. Ja, även ett oavgjort resultat kan vara som en förlust eller en seger.

Som exempel kan tas matchen borta mot Trelleborg för knappt en vecka sedan. Efter den sedvanliga dryga nittio minuternas pina och hopp mellan himmel och helvete så är det bara att konstatera: Man mår, ursäkta uttrycket, fan så bra efter en sådan seger. En “må bra känsla” som finns med en i flera dagar. Det blir lättare att ta vardagen efter en sån seger.

Eller varför inte ta säsongen nittioåtta, där ett stort antal bajare med lätta steg traskade igenom sin vardag. Säsongen efter var däremot inte lika munter och hade säkert en något gråare vardag att bjuda.

Jag tror som sagt inte att jag är ensam om att dela denna känsla av att man mår efter hur Hammarby spelar. Denna säsong så här långt har gått bra. Riktigt bra skulle jag vilja säga. Men skulle det börja gå grus i maskineriet och bollarna rulla fel, så finns det ett tips när humöret börjar få allt för många törnar. Plocka fram ett positivt minne någonstans ur bakhuvudet och rulla upp det framför näthinnan. Det brukar hjälpa. Själv tar jag ofta fram 1-0 segern mot AIK nittioåtta. Eller Filip Bergmans 2-2 mål mot Djurgården nittiosju. Eller…, ja ni har säkert en massa egna speciella positiva minnen att ta fram. Eller så kan man glömma allt som varit och bara se framåt och nästa match. Ja, varianterna är säkert många.

När detta skrivs så är det knappt arton timmar kvar till matchen hemma mot Helsingborg. Om ungefär sjutton timmar börjar njutningen/pinan, och om ungefär tjugo timmar vet man om sambon de närmaste dagarna kommer att ha ett “surkart” eller en “spillevink” att dela lya med.

“Planen är grön, å ack så skön”