toggle menu

Namini lämnar tränaruppdraget – "Tack för alla minnen"

Av Redaktionen, Publicerat för 11 månader sedan.

Futsaldamernas tränare Benjamin Namini tog laget från uppstart till SM-semifinal via uppflyttning till RFL, men nu fortsätter resan med andra vid rodret, efter ett gemensamt beslut. Här berättar Namini om tiden som varit. Vi tackar såklart för insatserna!

 

Benjamin, du avslutar din roll som tränare för Hammarbys damlag i futsal nu efter säsongen. Berätta, hur skulle du sammanfatta din tid i laget?
– Tanken var egentligen att lägga coachtavlan på hyllan redan för två år sedan, efter sex säsonger i högsta ligan. Den planen varade dock bara i någon vecka, innan Joakim Eriksson ringde och berättade att Hammarby skulle satsa och starta ett damlag i futsal. Det kändes motiverande, så jag tackade ja till ett sista uppdrag.

 

– Målet när vi kom överens om ett samarbete var att vi skulle etablera Hammarby som ett topplag i Sverige inom tre år. Tittar vi tillbaka, så vann vi division 1 första säsongen utan att släppa in ett enda mål och vann därefter kvalet, vilket tog oss upp till högsta ligan RFL. Under första säsongen i RFL går vi till SM-semifinal och är ett enda mål ifrån att ta dubbelmötet till förlängning, mot de regerande mästarinnorna.

 

– Något sagoslut med ett direkt SM-guld blev det alltså inte, men vi slutar trea före lag som IFK Göteborg, FC Rosengård och Djurgårdens IF, lag som prenumererat på topplaceringar de senaste åren. Det är svårt att vara missnöjd med en sådan sammanfattning, men de som känner mig vet att jag inte heller lämnar helt nöjd.

 

Vad skulle du säga har varit anledningarna till att ni tog er så pass långt direkt?
– Jag är en person som uppskattar att ha högt i tak och uppmuntrar både spelare och andra ledare att komma med tankar och idéer, kring saker vi som grupp kan göra bättre. Det är å ena sidan väldigt krävande, då det kan bli mycket tyckande som behöver hanteras och bemötas, men klarar man av att sålla bland det som lyfts och ta vara på det som gynnar gruppen som helhet så är det min uppfattning att gruppen utvecklas mycket snabbare och blir betydligt tryggare i det som görs på planen. Ser man även till att från grunden bygga ett lag med spelare och ledare som generellt sett dels besitter en hög kompetens, dels har starka och krävande personligheter, så finns alla nycklar för att nå framgång tillsammans.

 

– Dessutom har vi även haft bra stöd från klubben som möjliggjort vår snabba resa mot toppen. Inte minst från herrarnas ledare och spelare, som ibland har varit med på våra träningar och även stöttat oss på andra sätt.

 

Har du något speciellt minne med laget som du vill lyfta fram?
– Som grupp har vi upplevt såväl tuffa perioder som många fina stunder tillsammans. Dessa stunder tillhör oss som gjort resan tillsammans och jag kommer aldrig glömma dessa. Istället för att lyfta ett särskilt minne tar jag mig friheten att vidga frågan lite, och tacka Jocke för att han sköt upp min ”pension” för två år sen. Det samtalet gjorde att jag fått många minnen att tänka tillbaka på, men också att jag nu under åtta år byggt upp Stockholmsfutsalen i sådan mån att jag kommer kunna titta på toppfutsal i min direkta närhet resten av livet. Det om något är förutsättningar för många fler fina futsalminnen från läktarplats, vilket jag ser fram emot.

 

– Slutligen vill jag även lyfta fram tre särskilt viktiga personer som gjort dessa åtta år möjliga. Min vapendragare och tränarkollega Thomas Gibson, Luciano Lorca och Tobias Granberg har alla, på helt olika men lika betydande sätt, funnits vid min sida under nästan hela resan i vått och torrt. Utan er hade resan varit såväl svårare som mindre festlig.

 

– Sist men kanske viktigast av allt vill jag också rikta mig till alla jag stött på under dessa åtta futsalår. Oavsett om du varit en liten eller stor del av resan – tack för alla minnen. Och tack till klubben som gör denna satsning och till alla fina fans som hejat på oss.

 

Stort tack själv, Benjamin – vi ses i “Jerka”!

 

 

Foto: 

ANNONSER

Comments

comments

ANNONS