David Johansson var sex år gammal när han började spela fotboll med Skövde AIK i sommarfotbollskolan. Den numera så stabile backen inledde karriären på behörigt avstånd från defensiven.
– Man kan väl säga att jag började som målgörare och sedan spelade mig bakåt, flinar David. Jag var forward, eller nåt, som liten och sedan blev jag mittfältare. Backpositionen fick jag rätt tidigt i elvamannaspelet.
Var du duktig redan som liten?
– Ja, jag tror faktiskt det. Jag var med i distriktslag och fick kliva upp i Skövdes A-lag när jag var sexton år. Det kändes stort.
Vad betydde tränarna för dig?
– Massor. Det var dom som såg till att man behöll glädjen, de var väldigt viktiga.

Den nyblivne landslagshjälten Erkan Zengin började också spela när han var sex år gammal och klubben hette Norsborg. Träningarna leddes av en tjej, minns Erkan. Och redan från tidig ålder spelade han anfallare.
Var du duktig redan i början?
– Ja. Jag var bäst, skrattar Erkan. Men allvarligt: jag tror faktiskt att det märktes från början att jag hade nåt extra när det gällde tekniken.
I åtta-nioårsåldern var det dags för övergång till Hammarby. Erkan hamnade i andralaget där Börjes son var tränare. Börje, alltså. Efter något år blev han uppflyttad till förstalaget, där han spelat sedan dess.
Spelade du mycket fotboll?
– Jämt! Vi tränade fyra dagar i veckan, och sedan gick jag ut och lirade med kompisarna och när dom gick in, spelade jag med farsan.
Fotbollen var alltså allvar för dig ganska tidigt?
– Absolut. När jag gick ut nian så kände jag att det var dags att välja, så jag fortsatte inte att plugga utan satsade allt på fotbollen.
Vad betydde tränarna för dig?
– Allt. Dom är den viktigaste delen. Om tränaren vill, så går det, helt enkelt.

Jeffrey Aubynn debuterade också i sexårsåldern i Marieholms BOIK. På den tiden var spelet oorganiserat, man sprang mest omkring och skojade. Även Jeffrey var duktig från början, men han spelade trots det i breddlag, där alla fick vara med om de bara ville spela fotboll, ända upp i trettonårsåldern.
– Men i och för sig var Gunnilse där jag började när jag var sådär tolv år gammal ganska duktiga.
Vad betydde tränarna för dig?
– Jag hade tur. Hade bra tränare hela tiden. Dom hade olika personligheter, men var viktiga för mig. En liten grabb kan ju gå vidare – eller tappa sugen – beroende på vad som möter honom på träningarna.
Tränade du mycket?
– Ja, det får jag säga. Bollen var med precis överallt. Jämt.
När blev det allvar?
– I junioråldern. Men då skall det ju vara allvar.

Trions råd till unga förhoppningsfulla spelare, då?
David betonar än en gång kulfaktorn. Att ha roligt på träningar och match är trots allt skälet till att du spelar fotboll, eller hur?
Erkan håller med om glädjen, men påpekar vikten av att träna mycket. Kör passningar mot väggar, träna man-mot-manspel, jobba med finter och teknik!
Jeffrey påpekar klokt att råd inte spelar någon roll. Spelglädjen och viljan kommer inifrån, konstaterar mittfältstjärnan. Men i övrigt: ha kul tills du kommer upp i junioråldrarna, sedan är det dags att prioritera. Om det är match på söndagen duger det inte att hänga ute med polarna eller tjejen på både fredag och lördag kväll, hur frestande det än kan vara …