Innan matchen

Min bror Magnus, som även han är Bajare, hade en väldigt negativ inställning till matchen mot Elfsborg, liksom många andra jag pratade med. ”Äh, de kommer bara förlora igen om jag ser matchen” och ”Jag vill inte bli besviken igen” var kommentarer som beskrev den oro som hela Södermalm kände. När blev vi så här kräsna? Vi som var vana vid förluster, ska vi sluta se matcherna nu, bara på grund av lite oflyt? Dock var det bara skitsnack. Klart att man som Bajare inte missar en match. Återigen var bussarna packade till Borås, och så var även de ställen som serverade öl och var utrustade med storbilds-tv.

Så, plötsligt, precis innan matchstart, verkade allt kännas så lugnt, så säkert. Efter de dåliga resultaten i år kanske vi har börjat acceptera förluster igen, eller så var vi helt enkelt så säkra på vinst att det inte tycktes oroligt längre. Det var bara den där känslan igen. Känslan av segervittring. Känslan av tre poäng. Spelet var inte dåligt mot Landskrona, det var bara oflyt. Bollen studsade inte vår väg, och någon gång skulle den väl göra det. Nu var det dags.
Äntligen.

Matchen

På läktarna på Ryavallen trängdes de sköna gröna och fick till en riktig fest. Vi var som vanligt flest och bäst, och återigen verkade det som om det var Hammarby:s hemmaplan. Det måste självklart vara sporrande som spelare att man får med sig så pass mycket supportrar till en bortamatch. Jag är stolt över dem som var där, och jag är stolt i mitt hjärta som Bajare
. Själv kunde jag inte åka med den här gången, och jag grämer mig verkligen över det. Men som så många gånger förr slog jag mig ner på en stol på Söderhörnan med en kall i näven och den grönvita halsduken runt halsen. Det gamla gänget av inbitna fans var samlat och stället var, liksom de flesta andra Hammarbykrogar, fullt av folk.

Matchen började lite trevande, men snart märkte man att Hammarby skulle få in ett mål. Gång på gång kom Andreas Hermansson fri, oftast framspelad av Peter Markstedt. Det kändes som om han skulle få in bollen till slut. Istället var det Jonas Stark som nickade in det första målet. Äntligen fick vi utdelning! Det kändes som att allt släppte, och det märktes även på plan. Det som har hindrat spelarna på planen, verkar ha varit vilja. För mycket vilja. När vi nu var så här långt ner i tabellen fick vi återigen slå från underläge, som vi är vana vid. Pressen hade släppt lite, och det märktes på planen.

Det dröjde ju inte allt för länge förrän tvåan kom, som den här gången var snarlik det första målet; en frispark från kanten, inåtskruvad, som touchades in i mål. Efter det målet slutade aldrig hejaklacken att sjunga. Inte ens när Elfsborg gjorde sitt mål. Inte förrän ungefär klockan tre på natten, när alla var hemma i respektive sängar efter segerfesten. Efter slutsignalen spred sig en vild glädje runt om på söder. En avlösande glädje. Segerglädje.

Efter matchen
Nu har lugnet äntligen lagt sig över Hammarbylägret. Det som förut var en himla massa gnäll på Linderoth & co var nu ett minne blott. Istället lovprisade man spelet, taktiken, kämpainsatsen och så vidare pch så vidare. Ja, allt var nu helt plötsligt bra. Det är nog inte bara jag som känner att det här känns som vändningen för oss, och förmodligen för hela Allsvenskan. Snart kommer allt att vara som det ska vara igen, och klättringen uppåt i tabellen har börjat.

Om en vecka är det derby mot Djurgården. Det känns positivt innan matchen. Djurgården är inte lika starka som förra året; Barsom är borta, gubbarna har blivit äldre, och deras anfallsspel är i stort sett borta. Vi ska dessutom se till att visa att vi är Sveriges bästa klack, och återerövra tronen. Det är vår hemmamatch, vi måste visa det.

Det är våra spelare värda.