Puh! Det gick vägen till slut. Och som vanligt sitter många av oss med sönderbitna naglar, sömnsvårigheter och krånglande magar som sviter av att ytterligare en allsvensk omgång just avslutats. För vilken gång i ordningen? Jag vet inte.

Man börjar vänja sig, och det är kanske en av tjusningarna med Hammarby. Klubben berör liksom … Men är det inte dags att byta ut grönt mot svart? För svart och vitt stämmer bättre överens med verkligheten. Antingen handlar det om en kramplik kamp i botten eller så en strid på kniven om ädla medaljer, någon lite mer hälsosam gråvit nyans däremellan verkar inte existera. Placeringarna de senaste åren liknar mer bergochdalbanan i Cedar Point, än ett lag som är på väg att etablera sig i Allsvenskans översta skikt.

Om de hisnande resorna håller i sig, så bådar det ju gott inför nästa år. Men att utsättas för dessa extrema G-krafter gång på gång är som sagt långt ifrån hälsosamt. Man måste ställa sig frågan: Hur kan ett lag på så kort tid förvandlas från Svenska Mästare med ett enormt självförtroende till ett räddhågset bottengäng?

Vad beror det på? Vi har haft kvar i stort sett samma trupp som förra året. Nej, årets är till och med starkare, kryddad med ett par landslagsmän och en pigg uppstickare från en lägre division. Har alla motståndare blivit så mycket bättre? Nej! Det är möjligt att något lag blivit det, men det räcker inte som förklaring. Spelarna är dessutom bättre tränade fysiskt, det går att utläsa av testresultaten. Och vi gjorde lika många mål som förra året, nåja nästan i alla fall. Förutsättningarna fanns för en placering på den övre halvan. Men så blev det ju inte.

Är det så enkelt som att säga att Hammarby “kunde dansa en sommar” och sedan var det över? Oron inför fjolårets seriestart var påtaglig hos de flesta: en ekonomi körd i botten, proteststormar och en tunn, långsam och talanglös trupp, så gick snacket då. Förutsättningarna var inte de bästa och det var inget annat att vänta än en fajt om allsvensk existens. Och hur gick det? Det blev guld och festande i veckor. Förväntningarna steg, inte speciellt svårt att förstå. Truppen var bevisligen inte så dålig … och i år skulle vi etablera oss i toppen. Hur det gick vet vi nu.

Det är klart att det inte går att hitta en enkel förklaring. Men vi kan i alla fall titta lite närmare på några saker som gjorts annorlunda jämfört med förra året och samtidigt passa på att ställa ett par frågor. Sedan får var och en bilda sig sin egen uppfattning.

Ett utökat lägerliv
Innan vinterkläder och grusskor hunnit hitta sin passform så bar det av till Egypten.

Matchläger bland pyramider och kameler. Onekligen ett exotiskt äventyr i jämförelse med en veckas träning i snålblåsten uppe på Stadshagen. Det fortsatte med två solveckor i La Manga. Och innan seriestarten så rullade Bajenbussen ner till Blekinge för ett par dagars träning på “Soptippen”. Dessutom så spelades ett par träningsmatcher på bortaplan, till exempel på Lerkendal i Trondheim och i ramsans Tidaholm.

Sammantaget blev det många fler dagar borta jämfört med förra året? Påverkade det möjligheterna att prestera?

Tuffare blev det
Visst tränades det hårt under försäsongen redan förra året. Styrketräning inne på Isstadion, långa löppass på hala vintervägar och tuffa träningar på Stadshagen. Ett guldbygge helt enkelt. Inte tu tal om annat. Men i år har dosen varit ännu högre både före seriestarten, men framförallt under säsongen. En summering visar på en tjugofemprocentig ökning av träningsmängden i år! Nästan inte ett enda förkortat eller inställt träningspass, och halvtuffa träningar även dagen före match. Att vi behöver tråna härdare är det väl ingen som ifrågasätter, men skedde ökningen lite väl snabbt?

Kanske lite för mycket av det goda?
Visst är det kul med matcher! Om man undantar derbyn förstås. Räknar jag rätt i all hast så spelade vi totalt 38 matcher förra året. Vi vann hälften, precis lagom många för att guldet skulle hamna på Söder. I år har vi spelat 52, det är en ökning på nästan 40 procent! Och vi lyckades bara vinna var tredje. Blev det tillslut för mycket av det goda? Många trötta huvuden och trötta muskler …

Ingen nolla!
Förra året höll vi nollan i elva matcher, varav åtta i Allsvenskan. I år gick det inte riktigt lika bra. Jag hittar bara fyra matcher där vi inte släppte in mål: en säker 2-0-vinst i La Manga mot Halmstad, en lite tursam 1-0-seger på gruset i Örebro, en lekfull 2-0-vinst mot en Södertäljeallians och en lite jippobetonad 4-0-seger mot Tidaholm. Fyra nollor på femtiotvå försök. Och hur man än letar så hittar man ingen match i Allsvenskan där våra målvakter fick hålla nollan. Som jämförelse kan nämnas att Kalmar lyckades med konststycket fem gånger.

Måste det vara så?
Året efter en serieseger brukar man säga att det blir svårt. Man ska upp till bevis, eller något i den stilen. Det var viktigt att Hammarby fick en bra start på serien. Det var många som var av den uppfattningen, och det skulle visa sig att de fick alldeles rätt. Trots mycket bra spel i de första matcherna, så blev det inga poäng. Oron och frågor spred sig som en löpeld. Och på den vägen skulle det fortsätta. Förra året startade det precis tvärtom, och det höll i sig året ut. Tänk om vi startat med två vinster i år? Hur hade det slutat då?

Thom Åhlund lovade efter VM-uppehållet, när Landskrona låg i topp att de skulle “doppa”, och att Hammarby skulle vara före dem när serien var slutspelad. Han sa också att det skulle avgöras i sista omgången. Då var det inte många som vågade sig på den gissningen. Du fick rätt Thom! Ett stort tack för att du var med och uppfyllde ditt löfte.

Vittja nätet, ack så vanligt
Vi gjorde i stort sett lika många mål i år som förra året. Men vi släppte in flest av alla, nästan dubbelt så många som förra året. Kommer ni ihåg känslan? Förra året kändes det som om det räckte med att göra ett mål för att vinna, i år kändes det inte säkert förrän vi gjort tre, om ens då? Hur kunde det blir så? Spelarna backade, och backade … tappade positioner, inte minst i det egna försvarsområdet, och de visade prov på individuella brister i försvarsspelets ädla konst. Vid bollvinst brukar man flytta upp, våra spelare stod kvar. Det är klart att det satte sina spår i förlustkolumnen.

Del II

Del III