Totte Nilsson skriver till vardags för www.marimba.nu

Efter min förra krönika märkte jag att jag hade glömt en sak som slog mig på förra veckans derby. Man hade minskat antalet insläppsportar, och därmed var man tvungen att skynda på visiteringen så att alla kunde komma in till matchen i tid. Jag blev själv knappt visiterad. Visst är det så att mitt anlete ser oskyldigt ut om man inte känner mig, men man ska inte döma boken efter omslaget. Jag kunde lika väl varit en pyroman med facklor gömda långt ner i strumporna. Förhoppningsvis var det bara vakten som led av en släng av homofobi just då, och inte vågade röra vid andra män. Men då borde han nog se sig om efter andra, mer passande yrken.

Kanske var det just det kyliga klimatet som fått publiken att avstå från Hammarby-Halmstad i Allsvenskans 22:a omgång, eller möjligtvis det missade guldläget efter kaoset i derbyt. Men ovanligt glest var det i alla fall. Klacksektionen var inte ens fullsatt kvart i sju, en sektion som i vanliga fall är relativt smockfull redan en halvtimme innan avspark. HBK:s klack var i sin tur pinsamt liten. De få blå som kvällen till ära letat sig till Stockholm hade knappt fyllt en minibuss, och hördes även därefter. Att deras snittålder låg på ungefär 15 år var inte heller något positivt. Det visar på dålig reseorganisation inom Halmstads BK. Då ska man även ha i åtanke att Hallänningarna innan matchen mot Hammarby fortfarande hade läge att nå en UEFA-cupen genom att knipa Allsvenskans andraplats.

Avsaknaden av Fjørtoft var alltför tydlig och spelet på planen liknade mer och mer 2002 års upplaga av Bajen. Övre hörnet av Linderoths diamantformation saknades och det offensiva spelet blev lidande. Å andra sidan var den defensiva biten desto bättre, men Hammarbys publik har numera blivit bortskämda med skönspel unde en längre tid nu. Idel burop och visslingar haglade över spelarna så fort ett anfall havererade, även om de grönvita på planen kämpade tappert.

I andra halvlek kom spelglädjen tillbaka på plan med hjälp av en pånyttfödd Christer Fursth och publikens humör blev en klar spegelbild av detta. Glädjen i sångerna ökade och så även volymen. “Öka takten, sista kvarten” verkade fungera för en gångs skull och Hammarby krigade för tre poäng. På en Kennedyhörna fick gamla nyförvärvet Petur Marteinsson fin träff med pannan och knoppade in 1-0. Glädjen var total och drömmen lever kvar. Tack vare en hemvändande islänning.

Tre nya poäng till slutstriden av Allsvenskan. Hammarby förtjänar inget annat än hyllningar i dagsläget, och jag hoppas att alla som har möjlighet följer med till Göteborg 6/10. Även om vi missat guldet och skulle missa andraplatsen så är den här säsongen en av Hammarbys absolut bästa. Någonsin. Men en sak i taget, först väntar en till synes enkel hemmamatch mot Enköping. Vi ses på Söderstadion!