Som så många andra Medelsvenssons tog jag ut min beskärda del av semester
under augusti månad. Med en otrolig tajming lyckades jag pricka min
bortresta semestervecka mitt under den period då Hammarby endast spelade
matcher på bortaplan (Örgryte och Partizan Belgrad). Trots detta har jag
mått väldigt dåligt just vid den tid då matcherna har spelats, och försökt
komma på sätt att lyssna (eller se) på matchen. Men ack, mina försök var
förgäves, och fick nöja mig med bistra slutresultat via telefonsamtal. Det
känns lite som att man var delaktig i poängförlusterna, som den svikare man
var.

Hemkommen till lördagens hemmamatch mot Kalmar var man, av
förklarliga skäl, oerhört taggad. Fotbollsabstinens fyllde sinnet och en
vinst var alltså mer än vanligt välkommen. Solig lördagsmatch väntade
återigen, med allt som hör därtill. Rikliga mängder svett, lätta kläder
och, ej att förglömma, rimliga mängder öl. Rimliga mängder med tanke på
temperaturen alltså. Ni som minns matchen mot Sundsvall för ett par veckor
sedan (senaste matchen på Söderstadion) kommer nog ihåg hur bra bajare
verkar trivas i värme och solsken. Alltså var förutsättningarna strålande
inför mötet mot smålänningarna.

På Södermalm var det grönvitt som sig bör, med stora folksamlingar i pubar
och barer runt och på götgatan. Kvällen innan match visade jag min vän
Linda, en turist från Dalarna, Stockholms bättre sidor då hon tyckte att
huvudstadens stämning och trängsel förstörde hennes syn på staden. Jag var
självklart tvungen att visa henne den del av Stockholm som inte står för
huvudstadskänslan, där man kan känna sig trygg och glad och komma undan med
mat och öl för en billig handpenning (jag talar självfallet om Söder). Efter
min guidade tur talade hon väldigt glatt om känslan av de södra delarna av
Stockholm. Dock var jag snabb på att påpeka att då skulle hon minsann
infinna sig på Götgatan några timmar innan match, då stämningen var som
bäst. Jag visste vad jag talade om. I lördagssolen pratade och sjöng folk om
vartannat och den blandade känslan av helglättnad och matchdag fick folket
att uppnå en gladare attityd än vanligt.

Min bror och jag anlände till Söderstadion lite tidigare än vanligt för att
inta våra sedvanliga platser vid ett räcke vid läktaren som fått bokstaven
K. Vår planering med att njuta lite av uppvärmningen i den gassande solen
delades av flertalet tusen Bajen Fans, till vår glädje. Sångerna rullade
glatt runt mellan sektionerna ända fram till avspark och fortsatte sedan
hejdlöst under hela matchen (och någon timme därefter). Jag har sällan
varit med om en sådan glad stämning hela matchen igenom. Ofta har
domarinsatsen speglat en del av ramsorna, men så ej i dag. Det enda häcklande
man fick höra var narrandet av Lasse Johansson, vars historia man ej kunnat
missa – tre nedflyttningar med tre olika lag på fyra år är inget smickrande
facit för en fotbollsspelare av hans kaliber. “Lasse åker ur igen” och
“Lasse till Djurgårn” var sånger som skanderade i klacken. Dock var Lasse
själv den ende som inte tyckte att detta påhopp var lustigt.

Glädjen i klacken matchen igenom berodde självklart inte bara på det bra
vädret, utan det faktum att de elva grönvita killarna på gräset utklassade
de rödvita gästerna totalt. Visst blev stämningen lite avmattad i några
minuter efter det insläppta baklängesmålet, men både vi och Ante Covic har
väl vant oss vid att släppa in minst ett mål per match vid det här laget.
Värmen kändes av och många strupar blev torra och därmed tysta vissa
stunder, men det var förlåtligt i hettan. Både spelarna och publiken fick gå
hem med äran i behåll den här gången, lika lättade som glada. Det extremt
tunga spelschemat har dämpats lite nu i augusti, vilket är tråkigt för oss
fans, men säkerligen skönt för spelarna. Alltså väntar fotbollsabstinens
återigen i de kommande veckorna, då bortamatch hägrar nästa helg. Självklart
kommer många av er åka till Malmö för denna match, men själv väntar min fars
50-årskalas. Tyvärr måste ens familiära band komma före fotbollen ibland,
men jag har förhoppningar om en tv, eller åtminstone en radio där uppe i
Norrland där han bor. Annars får min fotbollsabstinens mer näring och mitt
sinne ingen frid, inte förrän jag åter sätter min fot på Söderstadion.