Under våren har vår knatteanalytiker Hans-Olov Öberg intervjuat sig igenom de flesta spelarna i A-laget för att besvara frågorna ur ett historiskt perspektiv. Hur kom dagens A-lag från knattetid till den högsta serien, och vad kan dagens knattar och deras tränare lära sig av det?
Intervjuerna visar med all tydlighet att det inte bara finns en väg som leder till elitfotbollen. Bajens A-lag har en minst sagt brokig fotbollsbakgrund. I laget ryms både spelare som Erkan som debuterade tidigt och gick från klarhet till klarhet i sin anfallsposition och Ante som fann sitt målvaktskall först i femtonårsåldern.

När ska man börja spela?
De flesta spelare började i låg ålder. Tidigast ut i organiserad träning var Pablo och Haris som bägge debuterade som fyraåringar, Pablo spelade med sjuåringar. Senast ut var Fredrik Stoor som debuterade i träning som lastgammal nioåring. Genomsnittet för laget hamnar runt sexårsstrecket. Ungefär som de flesta som idag spelar i Hammarbys ungdoms-verksamhet, med andra ord.

Kan man se på spelare som de är blivande A-lagsspelare redan från början?
Verkligen inte. I Hammarbys A-lag är fördelningen ungefär fifty-fifty mellan spelare som (efter visst rundsnack för att plocka bort den svenska ödmjukheten) erkänner att de var riktigt duktiga från första stund och de som utvecklades väsentligt senare. Spelare som Max, Erkan, Furuseth Olsen och Mikkel ansågs redan från början vara talanger, medan våra backhjältar Stoor, “Sulan” och Pétur, liksom målsprutorna Micke och Petter Andersson visade sin talang väsentligt senare, i tolv-fjortonårsåldern.

Spelade A-laget i toppade elitsatsningar eller breddlag?
Här kommer en liten överraskning: från början spelade de allra flesta i breddlag. Visserligen finns det spelare, till exempel Max, Pablo och Erkan, som kom tidigt in i hårdsatsande lag, men den övervägande majoriteten spelade under sina första 5-6 år i lag där alla fick vara med. Den verkliga sållningen tycks snarare ha kommit under de tidiga tonåren.
Många av dagens A-lagsspelare varnar till och med för toppade lag. “Tidiga elitsatsningar slår ut många spelare som skulle ha kunnat bli duktiga om deras lust inte förstörts av toppande tränare”, slår “Sulan” fast. “Man mår bra av att spela länge i breddlag och lära sig att ta ansvar som en av de duktigare”, konstaterar Mikkel.

Hur ofta spelade dagens A-lag fotboll som små?
Träningsdosen varierade mellan en och fyra gånger i veckan. Men det gäller bara den organiserade dosen. När man skrapar på ytan visar det sig föga förvånande att de flesta lirade fotboll jämt. Furuseth Olsen berättar om hur han hade med sig bollen ut på löprundor och dessutom stod och bollade mot lyktstolpar (garagedörrar tycks vara för mesar…). Jeffrey var “en sån som hade bollen under huvudkudden till och med”. Erkan spelade fotboll i skolan och gick sen till träningen, varefter han gick hem och lirade med kompisarna, “och när dom gick in så ropade man på farsan”.

Tränarna – vilka var dom och vad betydde dom?
Tränarna i tidig ålder var farsor. Senare blev det mer professionella tränare. Och de betydde allt, enligt en samstämmig spelartrupp. Fast på litet olika sätt. Nästan alla spelare berömmer sina tränare för att de varit goda förebilder som människor och understrukit vikten av rättvisa, schysst spel och kämpaglöd. Där den lille Pétur växte upp var tränarna egentligen liktydiga med ortens ungdomsledare. Klubbhuset blev en ungdomsgård, och gemenskapen var i fokus. Tränarna stöttade, men ställde också krav. Erkans första tränare var en tjej. Max tränare var “trevliga prickar, inga som stod och skrek vid sidlinjerna”. Ante tränades av pappor ända upp i tonåren, först vid femton år fick han sin första riktigt professionella tränare.
Det gemensamma för alla spelare är att deras tränare fick dem att fortsätta vara sugna på fotboll, att känna lust till liret även under perioder när kompisarna växte ifrån dem, när laget förlorade matcher (Péturs lag förlorade visserligen inga matcher, men ändå) och livet kändes motigt. Pablo talar även med värme om sina föräldrar som hela tiden hade attityden “stötta, inte pressa”. Att ställa krav är också viktigt. “Utan vinnarskalle kommer inga lag någonstans”, påpekar Pétur.

Slutligen: Vilka råd vill A-laget ge dagens unga spelare?
Det blir mycket skoj och lust när man talar med A-laget. Alla älskar vi fotboll. Och det som håller kärleken levande är fotbollslusten. All fotboll drivs av lust. Och därför måste det, om man får tro Hammarbys A-lag, vara roligt att lira.
“Se till att ha roligt med bollen och kompisarna” är generalrådet som nästan alla spelare inleder med.
En egen övertygelse sitter inte heller i vägen.
“Ge aldrig upp, även om du är bland dom sämre i laget – så länge du har roligt är det bara att kämpa på. Utdelningen kommer.”
Träna jämt och kom på roliga sätt att få med dig bollen i andra aktiviteter, är ett vanligt råd. Furuseth Olsens löprundor och otaliga bollningsvarianter med lyktstolpar, garagedörrar, farsor, morsor och annat löst folk är bara några axplock.
Haris och Petter A betonar vikten av att lära av andra.
“Kolla hur de duktigaste spelarna gör och härma, härma, härma.”
Skall man satsa totalt eller ej? Här går råden isär. “Sulans” råd är att alltid minnas att fotbollen är en lek och satsa ordentligt även på skolarbetet också. Andra menar att den enda framkomliga vägen är en total satsning.
Jeffrey levererade ett udda råd som får avsluta denna artikelserie, nämligen att råd inte hjälper.
“Spelglädjen och viljan att förbättra sig måste komma inifrån. Vill du inte själv, så blir det inget. Och vill du – så kan du gå hur långt som helst.”