“Ja, det var riktigt skönt att spela fotboll i dag. Fint väder och en massa folk som stöttade oss. Vad skulle vi ha att skylla på?” – Kennedy Bakircioglu, efter matchen mot Sundsvall.

Fredagen var, som de flesta fredagar efter löning, en fredag fylld av festande och glatt humör. Trots detta kan jag säga att jag ägnade många stunder åt att fundera på lördagens match mot Sundsvall. Vi låg sist i serien, om än oförtjänt, och spelade ganska dåligt för det mesta. Ändå kunde jag inte låta bli att längta efter Söderstadion. Det var ju så länge sedan jag var där, mer än 20 dagar sen. Sist jag satte foten på vår kära arena förlorade Hammarby mot Landskrona, i en inte alltför festlig tillställning. Men nu var det ny match, vackert väder och ett, till synes, laddat Bajen.

Till min förtjusning ställde Hammarby upp med precis den laguppställning jag har förespråkat hela säsongen. Den uppställningen påminde mig om gulduppställningen 2001, och det bådade ju bara gott. Det var inte bara jag som var laddad. På hela Södermalm låg en laddning som det så ofta gör när matcher spelas på lördagar. Helgmatcher är oftast mycket trevligare, då de kan spelas i strålande solsken, och man behöver inte oroa sig för att man måste gå till jobbet dagen efter. Efter en sväng på en uteservering på Medborgarplatsen, tog vi oss till Söderstadion för att uppleva matchen Hammarby – GIF Sundsvall.

Med glatt humör gick jag uppför trappan som ledde till K-läktaren på Norra sidan. Redan en halvtimme innan matchstart var det glada gäng som sjöng och hejade på spelarna som höll på att värma upp. Vid matchstart sprang Kennedy fram till klacken och manade på oss att hålla ångan uppe, på sitt eget charmiga sätt.

Ännu gladare blev vi av honom, när han dunkade in 1-0 på ett skott som verkade gå rakt igenom Sundsvalls målvakt. Detta var redan efter fyra minuter, och fick oss att sjunga som aldrig förr. Det var väldigt länge sen det var sådant här liv på Söderstadion. Hela arenan sjöng och hängde med. En annan rolig grej var att det var en väldig variation på ramsorna under matchen.

Medan vi sjöng och dansade passade Bajen på att göra både 2-0 och 3-0, mycket välförtjänt dessutom. Glädjen visste knappt något slut, och återigen kändes det som guldsäsongen 2001. Jag kanske inte ska vara så positiv bara genom att se över en match, men om vi bara fortsätter så här så kan det bli ännu en lyckad säsong, både på planen och på läktaren. Jag kan nog inte se något negativt med lördagens match mot norrlänningarna, förutom att den personen som brukar spela trumman inte gjorde det, och var ersatt av någon som inte var riktigt lika duktig. Det märktes att några blev lite irriterade, men det spelade egentligen ingen roll. Vi tog tre välbehövliga poäng, och det var det som var viktigt. En annan viktig sak, enligt mig, var att vi åter visade vilka som var Sveriges bästa fans. Hoppas bara att media märkte det också.

De tre poängen skulle så klart firas! Efter matchen drog alla till sina respektive personliga favoritkrogar. Då vi inte haft skäl att fira på länge, hade vi extra skäl att fira nu. Öl i mängder gav även krögarna något att fira, och det fanns inte ett dåligt humör någonstans på södra delen av Stockholm. Ända fram emot småtimmarna kunde man höra glada ramsor som förkunnade seger, och hur skönt det är att vara Bajenfan. Vi sjöng, dansade och var glada, och allt var återigen som det brukar vara. Som det borde vara.