Solen skiner starkt, badvattnet skvalpar i öronen och det fullständigt lyser om människorna utanför Söderstadion. Allt annat än seger för Bajen skulle fördärva en fullkomlig dag för tusentals förväntansfulla sommarglada grönvita själar.

Laddningen i luften är av det atmosfäriska slaget. Det går att ta på den. Kön till Globens lilla biljettlucka är lång, väldigt lång. Som vanligt har de sålt biljetter till svartabörsens hajar. När en kamera åker fram, syftet är att fotografera biljettkön, försvinner de fort i vimlet mellan Hovet och Röde Kvarn.

Det finns tusentals människor som vill se matchen, men det finns inga biljetter till dem. Många bemödar sig inte ens med att åka in till arenan, ?Man får ju inga plåtar i alla fall?.

En tvåbarnsfar från Nacka cyklade till Pekingmatchen med glad fru och lyckliga barn. Familjeläktaren nästa, hej och hå, ungarna skulle få se Bajen lira. Det blev inte så, det fanns inga biljetter till familjeläktaren, pengarna räckte inte till någon annan sektion.
Istället hänvisades det till butiken på Hornsgatan där personalen skulle kunna bistå med planeringen inför kommande matcher.

Nu är den Bajenbitne familjefadern på plats igen, den här gången ensam, utan familjen. Han står i kön till det vid matcher så populära Röde Kvarn, Moulin Rouge eller Red Mill om ni så vill.

Han diskuterar biljetter och Söderstadions publikkapacitet. Några elaka kommentarer om de som rev den gamla västra läktaren kommer från hans Bajenpolare. Faktum är att de 13 000 platserna som förr fanns lätt skulle fyllas upp en dag som denna. Många fina hundringar till Hammarby.

Men inte ens fiaskot med tidigare nämnda cykeltur och ickeexisterande läktare kan ta bort det goda humöret hos de samtalande männen. De äntrar ?Moulin Mill? och finner sina vänner väntandes. Alla tror verkligen på seger, någonting annat finns inte.

Väl inne på Söderstadion äntras norra läktarens, alltså Söderläktarens, övre del, högst upp, vid mittlinjen. En banderoll med elak text mot domaren vecklas ut. Onödigt, ty att vara domare är bland det mest otacksamma som kan inträffa i tillvaron. Dömde själv en match en gång. En prestigeladdad träningsmatch mellan två lag från de lägre serierna i Stockholmsfotbollen.

Då min typ av spel går ut på att ta och ge smällar utan att gnälla blåste jag inte för någonting. En spelare blev fälld, lade sig och kved, ilsknade till när han inte fick frispark.
-Upp och hoppa, var inte så klen, ropade jag och manade på honom med en klapp på axeln.
Två minuter senare låg han ned igen. Samma lirare hade fällt honom, på samma korrekta vis. Det var bara det att ?fällaren? säkert vägde 20 kilo mer.
-Bollen é rund, låt den rulla, skrek jag och pekade på bollen som minsann rullade vidare på gruset.

Nu exploderade snubben! Jag blev tvungen att blåsa av, för vad visste jag inte, går det verkligen att blåsa av en match, liksom så där bara, för att snacka med spelarna? Han bad mig dra åt helvete, ur min jeansficka kom plånboken fram. Hm, jo där låg det, ett SL-häfte, det för tillfället mest lämpliga.
-Du ska föreställa dig att det här är ett gult kort, sade jag, mäkta irriterad. Nu var jag enligt honom även ?dum i huvet?.
-Nu är det här häftet ett rött kort, sade jag och fortsatte med att påpeka att han minsann kunde få det så resan från idrottsplatsen var säkrad.

Efter en fem minuter lång palaver, med tips om fia med knuff och ?ring nummerbyrån, fråga efter schackklubbar? fick han fortsätta lira under förutsättning att han skulle knipa käft, och att jag skulle blåsa lite mer. Det gjorde jag inte, det gick bra ändå. Ena laget vann med 7-3 och alla tyckte tydligen att det varit en normal tillställning och min domarkarriär var glädjande nog över.

Krigarbajen! Via en otrolig kollektiv glöd krigar Bajen ned Skånehif på ett fantastiskt vis. De kämpar matchen igenom föredömligt och det hela slutar med ett rackarns riktigt rättvist resultat.

Segern är odiskutabel, stod förmodligen skriven i stjärnorna redan innan gula och röda kort var uppfunna och de fortfarande hade ett snöre som målribba. Herman är otrolig, förra årets Herman hade inte gjort de mål han nu på ett oerhört distinkt pondusbetonat vis med ohyggligt självförtroende enkelt gör. Ex-Herman skulle petat första bollen för långt ifrån sig och låtit Kennedy ta den andra. Men nu! Har du ord för det, Tommy Söderberg? ?Wow, uff, buff, chipp och chopp, fnössel!??

Inget svenskt lag hade kunnat stoppa Hammarby denna fantastiska sommarkväll! Inte IFK Göteborg, inte formstarka Djurgårn eller de favorittyngda hel- eller halv-miljonärerna från Solna. Inget lag kunde ha stått emot trycket, det intensiva jagandet, kampen för att återerövra bolluslingen och ständigt förpassa den framåt.

Rysningarna på den knottriga huden när hela Söderstadion svarar klacken på ?Vicka´ ska tat´? med ett rungande ?Hammarby?, får den nyvunna solbrännan att utvecklas, skånesupportrarna att resignera och de grönvita hjältarna att slita än mer.

Det är sång, musik, glädje och dans! La Cuccoracha, la Cuccoracha, shana nana nana na! Efter matchen går ett långt tåg med människor över bron till Söder. På Götgatan står två parvlar, 5-6 år, och viftar frenetiskt med vita tifoflaggor, svisch! De träffar en förbipasserande man på benet, svosch, men fortsätter ändå. De har antagligen upplevt den bästa dagen i sina liv och deras energi finner inga gränser.

Och alla de som följt Hammarby under åratal vet att matcher som denna ej växer på träd.
-Malmö hemma -94, säger någon. Nederlagstippade Bajen mot ett av lagen som då kämpade för guldet. Samma otroliga publik, samma gnista från spelarna. Ostoppbara Hammarby. En bra liknelse.

På väg in till Broder Tuck möter jag honom. Mannen som fick mitt SL-häfte i plytet för ett gäng år sedan.
-Tjena, du, fan va fint de rullade, säger han.

-Visst, svarar jag, bollen é rund, låt den rulla!