Zlatan. Är det fler än jag som tröttnat på uppskrivningen av Malmös anfallare?

För tydlighetens skull skriver jag namnet en(1) gång, men i fortsättningen ska ni slippa läsa det här. I början av allsvenskan var han gud, han skulle
frälsa oss i landslaget och bli nästa stora stjärna i fotbollseuropa.

Sannolikheten för att han verkligen lyckas är säkert stor, talangen och kylan finns där, men killen är bara nitton år och färsk i elitsammanhang. En rookie alltså.

Den mediokra insatsen i landslagsdebuten blev i mina ögon räddningen för den blivande mångmiljonären. Den uppmärksamhet han fick i början av säsongen kan aldrig vara hälsosam för en spelare i början av karriären. Visserligen har vissa reportrar fortsatt sin hyllning. En misslyckad nedtagning blir i beundrarnas ögon en perfekt passning och samma människor hoppar högt av lycka så fort killen drar med sig bollen med hjälp av sin stora skosula.

– Mina damer och herrar, se och njut!

Visst, det ser bra ut, men de flesta av dragningarna har vi faktiskt sett förut, och inte bara i högsta serien, utan även i de lägra divisionerna. Det finns många spelare som förtjänar uppmärksamhet för sin teknik och spelsinne.

Tack och lov har applåderna tystnat betydligt och ikväll (läs: 1/5) gjorde Malmö inte ens mål, trots att “den långe” var på planen. Mänsklig? I allra högsta grad, det fick vi ju om inte annat se i landslagsdebuten.

Ingen tvekan om att skåningen är en blivande stjärna, det tror jag säkert, men det får visa sig med tiden. Låt oss bara slippa de outhärdliga helgonförklaringarna. Åtminstone tills vi sett hur det verkligen gick.

Eftersom vi redan snuddat vid temat bolltekniker och spelbegåvningar vill jag passa på att lufta några funderingar som kommit fram vid diskussioner med likasinnade fotbollsälskare.

Det känns som om det är först de senaste två åren som de riktiga lirarna börjat visa sig i svensk elitfotboll igen. Vad det beror på kan det bara sias om, men en teori är att spelarna redan i unga år får lära sig att inte göra misstag.

Det fanns inte många killar och tjejer, åtminstone inte på åttiotalet, som vågade behålla bollen och försöka sig på några dragningar. Gick bollen förlorad var förklaringen givetvis den att bollen borde spelats för länge sen. Inga soloräder där inte. Om det inte fanns någon plats för egna initiativ är det inte så konstigt om många speltalanger tröttnade redan i unga år. Tänk vad vi gått miste om.

Kan förklaringen vara att själva segern blivit viktigare än nöjet att spela fotboll. Som tur är tycks trenden vända och det är underbart att se tekniska spelare som Kennedy och “den långe skåningen” när det vågar utmana och slå en tunnel. Vet inte om någon håller med, men visst kan en schysst dragning värma en frusen själ.

Det känns skönt med en bekräftelse på att Bajen faktiskt, trots all skepsis, kan spela mycket bra fotboll. Matchen mot Göteborg senast, som för övrigt hade en perfekt inramning med sol och fullsatta läktare, bjöd stundtals på mycket bra spel i både försvar och anfall. Detta utan mittfältsdominanten och spelgeniet Andreas Bild som förhoppningsvis snart är tillbaka i spel. Hammarby har ju faktiskt visat att de klarar av att vända matcher till sin fördel.

Delvis tack vare en trogen publik och bra stöd, men även med hjälp av ett eget spel som i vissa stunder även tenderar att bli riktigt kreativt. Mycket positivt!

Tre poäng mot Örebro den 7 maj känns helt naturligt.