Tänkte utnyttja tillfället att tacka så väldigt mycket för breven som
skickades till mig via hemsidan i samband med att jag slutade spela fotboll.
De värmde vekligen i höstrusket. Enda negativa med breven är väl att
saknaden till fotbollen inte direkt minskar. I sammanhanget måste jag också
uttrycka min uppskattning för avtackandet i samband med Trelleborgsmatchen.
En fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma och som jag unnar
alla fotbollsspelare.

När jag nu har chansen vill jag passa på att också tacka alla Hammarbyare
överhuvudtaget för en oförglömlig tid och absoluta höjdpunkten på min
fotbollskarriär.

“Det finns ingen annan klubb i Sverige jag hellre vill spela för än
Hammarby.” Så sa jag innan jag kom till klubben och det vidhåller jag än
idag.

Utan att gå in något djupare på detaljer kan jag konstatera att mycket har
varit upp och ner under min tid i Bajen. Inte bara för egen del utan också
för laget som helhet och hela organisationen runt omkring. Det enda som
hela tiden varit stabilt och tillförlitligt är supportrarnas stöd och
engagemang. Detta är en av Hammarbys största tillgångar i mina ögon.

När jag funderar på höjdpunkterna under min tid i klubben tänker jag
spontant “alla matcher på Söderstadion”. Att stå i spelargången på
Söderstadion och vänta på att få tåga in på planen är en upplevelse som är
svår att förklara. Jag är övertygad om att det är en adrenalinkick som är
svår att finna på någon annan arena i Sverige. Att tacka fansen efter en
vinstmatch är också en känsla som är svår att uppbringa utanför fotbollen.

Om jag måste välja ut en match som den roligaste väljer jag Trelleborg
hemma, sista matchen 1999. Pressen var enorm, urladdningen total och
firandet tillsammans med fansen var en fantastisk upplevelse. (Jag
misstänker ändå att det bara var en föraning mot vad som väntar efter
Sundsvallsmatchen.)

Nu är karriären som sagt över. Saknaden är stor men livet går vidare. Det
finns definitivt skador som är värre än den jag råkade ut för. Ryggen känns
f.ö. mycket bra nu när jag har dragit ned rejält på träningsfrekvensen. Nu i
efterhand är det egentligen bara en sak som jag ångrar och det är att jag
inte sökte mig till “Hammarbyland” tidigare än jag gjorde. Det är klart att
det känns trist att behöva sluta spela fotboll, men jag tycker inte det
minsta synd om mig själv och jag hoppas ingen annan tycker synd om mig.
Tvärtom käner jag mig priviligerad som överhuvud-taget fick chansen att
spela med Bajen under ett par år. Som signaturen Robban J skriver i sin
hälsning till mig:”Du kan alltid trösta dig med att du för alltid kommer att
finnas med i Bajenhistoriken, och det är fan inte lite det.”

Tack för allt än en gång.

Vi ses på Söderstadion eller på guldfesten efter Sundsvallsmatchen!!!

Hälsningar,