Vi hoppades på en storkross av det finska sopgäng som till och med är så dåliga att de värvat Martin Mutumba som inte ens platsade i Superettanlaget AIK:s B-lag. En uppvisning i stil med mötena mot Norrköping (5-1), Sundsvall (5-0) och Gefle (4-0) när Bajen äntligen fick återvända till det gröna och äkta gräset på Söderstadion, det var vad vi väntade oss.
Men det gick inte riktigt så lätt.
Inter spelade precis som Trelleborg, Landskrona och Sundsvall. De backade hem och lät sina yviga offensiva vapen försöka så gott de kunde mot Hammarbys stabila försvar. Det gick inget vidare.
Och Hammarby, de spelade precis som…Hammarby. Hammarby 2004 alltså. Ruskigt ineffektiva, men spelglada och trevliga att se på. Men 1-0 räcker inte.

Kommer det då att se ut så i år också? Jag är rädd för det. Men inte säker. Jag hoppas med hela mitt hjärta att Hammarby har lärt sig att använda olika sorters anfallsspel för att på så vis kunna komma förbi dessa sydsvenska (och i år även norrländska) köttmurar som jämt ställs upp i motståndarnas straffområde i match efter match på Söderstadion.
På många sätt och vis såg det lovande ut. Petter Andersson, till exempel, var briljant både offensivt på mittfältet och senare i anfallet.
Men det fanns lite för mycket minus för att jag ska känna mig trygg inför tisdagen (och resten av säsongen för den delen). Uppspelen tog ofta för lång tid så att Inter hann mobilisera sina trupper till totalförsvar. Rörelsen var ofta minimal, förutom när man hade chans att få en passning. Ska man lyckas på hemmaplan måste man springa, springa och springa. Och sen springa lite till.

Men Hammarby var ändå det bättre laget och vann helt klart rättvist. Inter hade inte mycket till eget spel, och Ante Covic fick återigen hålla nollan efter en stabil insats. Bajen måste bara trycka på hårdare för att få in ett ledningsmål tidigt i matchen, för att öppna upp spelet lite mer. Annars finns det en risk att många matcher ser ut som den i måndags.
Även om jag fortfarande har förhoppningar om Niclas Hindsberg har jag gjort lite justeringar i min önskestartelva till säsongen. Och den ser exakt likadan ut som startelvan mot Inter. Med Dynamit-Haris, Erkan Zengin och Erik Johansson som offensiva alternativ på bänken. Om Linderoth vågar, alltså. Och det kommer ju alltid tillkomma en och annan skada. Börjar det förresten inte vara dags för att, liksom i Italien och UEFA:s europacuper, spela med sju avbytare i Allsvenskan? Det vore väl ultimat för ett land som Sverige, som helst inte vill frysa ut någon i gänget, någonsin.