Han är en så’n där spelare som ofta glöms bort, som jobbar i det tysta. Men igår måste Eric Fischbein känt sig mer än lovligt bortglömd när han letade i trunken med tröjor.
Var fanns nummer fem? Kvar i Stockholm. Namnen Johansson ställde upp och lånade ut sin, efternamnet tejpades över och plötsligt hette Eric Fischbein kort och gott E.
Entonigt, effektivt, envist slit på mitten får sällan särskilt mycket uppmärksamhet, men igår var det hur tydligt som helst. Jensen och E täckte upp för de offensiva spelarna, tillät yttrarna att kliva fram i en formation som närmast liknade 4-2-3-1 när Pablo släpade lite bakom Petter A. Jag börjar förstå dem som säger att försvar är bästa anfall.

Tre gjorda och inga insläppta på bortaplan är ju egentligen lysande. Men det kändes liksom inte så där som det gör när ett lag utklassat ett annat.
För det var inte i spelet som klasskillnaden låg: det var i inställningen.
Nyckelordet inför matchen var “rannsaka”. Jensen använde det, Sleyman likaså: “Vi måste rannsaka oss själva”. Jag tyckte det lät rätt klyschigt, något man säger. Men det lyckades.
Fler tog ansvar, fler kämpade. Till och med lirarna Erkan och Pablo tog 50-meterslöpningar bara för att täcka upp där bak.
Nyckelordet efter matchen var viktigt. Viktigt att känna segerglädjen igen, viktigt att resa sig efter en tung förlust.

Viktigt att ha en bra målvakt. Det var helt och hållet Covics förtjänst att Landskrona inte kvitterade. Matchens lirare, enligt mig.
I stenhård konkurrens med våra ytterbackar. David som inte verkar veta hur man gör ett misstag, Stoor med sin utmärkta blick för vart han ska slå passningarna.
Och just när jag satt och tänkte att “Sleyman får svårt att ta tillbaka sin plats” slår inbytte Sulan den där hyperkänsliga chippen som Runström lobbar in 3–0-målet på.
Obegripligt hur Linderoth ska lösa det här. Kan vi spela med tre ytterbackar i nästa match?