I söndags var jag alltså på plats på ett halvfullt (bara 52600 åskådare) San Siro (eller Guiseppe Meazza, som Interistas kallar det) för att se Inter-Livorno i en ganska halvdan match inför en ganska tråkig publik. I italienska mått mätt alltså. Jag kan bara fantisera om hur det kan låta när stället är fullsatt.
Trots att det bor ungefär lika mycket folk i Milano som i Stockholm kommer det ungefär sex gånger så mycket folk på deras matcher. Att multiplicera saker som hörde till fotboll med sex var annars ganska gångbart under helgen. Intresset var sex gånger så stort, deras version av Avspark var sex timmar långt (de höll på till ett på natten med att prata fotboll) och fotbollsstjärnorna kan väl uppskattas ha en stjärnstatus som är sex gånger så stor som de allsvenska spelarnas.
Den fotbollsälskande delen (och den värmeälskande delen också, det var 30 grader och sol) fick gåshud av all ”Calcio” och jag var nära att avbeställa resan tillbaka till Stockholm.

Den bajenälskande delen tog mig tillbaka. Även om Milan-Inter inför 85000 galna åskådare skulle slå i stort sett allting i upplevelsemått mätt, så skulle det vara svårt för mig att vara lika laddad som jag är inför onsdagens drabbning.
Anledningen är ganska enkel: äntligen får Hammarby spela ett derby på Söderstadion! Det var åtta år sedan sist, och jag trodde faktiskt inte att det skulle ske igen. Inte med den fotbollsbyråkrati vi har i Sverige (som t.ex. inte låter Assyriska spela sina matcher mot Malmö och Göteborg på Bårsta, utan låter dem spela på Råsunda så att de inte drar mer folk än Bajens B-lag. Inte med allt upptrissat våld som finns i Sverige och i fotbollskulturen. Men det är sanning. Vi får ta och njuta så länge det varar. Om det vill sig illa kan vi vara tillbaka på Råsunda redan nästa år. Om folk inte sköter sig som folk, alltså.

Att det kommer att bli en fest på läktarna är ett som är säkert, men hur kommer det att se ut på plan? Ingen verkar veta. Inte ens jag. Alla tippar oavgjort, förutom de som håller på ett av lagen, som tippar med hjärtat, dvs på sitt lag. Det är lite fegt, kan tyckas, men jag förstår dessa tippare. Det är ett derby, och i ett derby kan vad som helst hända. Det har vi sett förut, och kommer säkert se igen. Det är i derbyn drömmar besannas och krossas, och det finns inga matcher som dessa derbyn som river upp lika mycket känslor hos oss fotbollsfans.
Jag hoppas till sist att Jeffrey Aubynn är tillbaka på onsdag. Han känns verkligen som en spelare som kan avgöra ett derby på egen hand.