Men snart är det alltså slut. Ett åtta månader långt (och stundtals underbart) lidande är om några timmar till ända, och det slår mig hur mycket jag kommer att sakna det där lidandet. Och det är just därför vi måste vinna idag, för att vi ska slippa den där långa abstinensen som slår till runt 17-tiden i eftermiddag (okey, det är lite för pengarna och hedern också).

Och av någon elak slump var det någon som lottade fram att vi skulle spela vår sista match för säsongen på Malmö Stadion. En arena som vi inte har vunnit på sedan 1985.
Men hoppfullheten finns ändå där, hos oss, även om vi hellre slagits om SM-guld än en Royal League-plats.
Men nu är det alltså så, och vi får gott finna oss i det. Men om jag får välja så skriver jag hellre tankar inför Hammarby-FCK än inför Hammarby-BP. Får hoppas att spelarna tänker (ungefär) så också.

Hur slår man då Real Malmö på bortaplan? Det finns ett enkelt svar på den frågan, även om det är att simplifiera uppgiften: Hammarby måste slita som djur. Det är endast två lag som lämnat Malmö med tre poäng denna säsong – IFK Göteborg och Djurgården. Och de spelade inte ut MFF för att erhålla sina tre poäng, för det kan inget lag göra på bortaplan mot regerande svenska mästarna. Men de kämpade ner dem. Och det är precis vad vi också bör göra. Grisa ner dem. Frågan är om vi har tillräckligt många grisar i truppen. Eller vinnarskallar, som det så vackert hetat lite varstans på nätet de senaste veckorna.

Mycket är vunnet om Fischbein och Mikkel kamperar ihop på samma fina sätt som senast, och tätar ihop det grönvita mittfältet. Det hänger på dem, om vi ska spela vidare på Söderstadion några matcher till, eller få vänta till februari innan vi får se grönvit livefotboll igen. Sen hänger det väldigt mycket på om de andra i laget kan kriga och täppa till defensivt på ett sätt som de inte gjort ofta i år. Annars kommer det att bli ett nytt Kalmar eller Gefle eller vilken match som nu var hemskast av dem.

Flipp eller flopp alltså? Om några timmar vet vi svaret.